En ny resa inleds, beskedet

Med start idag kommer vi få följa ett familjehem och framför allt en familjehemsmammas tankar och känslor från besked om placering och vidare på deras resa. Det här är hennes berättelse.

I väntan på placering

Placering, vilket ord egentligen. Så neutralt, så byråkratisk men så användbart i facktermer. Men för oss alla, ett barn, en egen liten individ med sina egna behov och sin egen biologiska familj. Och vi ska få äran att ta hand om detta barn över tid. Hur lång tiden är det vet vi ju aldrig men ack så mycket kärlek, omsorg och tålamod vi har att ge oavsett tid. Det här är min berättelse.

När samtalet från familjehemssekreteraren kom så blev jag först helt stilla i kroppen och kände hur mitt hjärta slog och hörde mina egna lungor andas. Allt runt omkring mig blev helt stilla och helt plötsligt förändrades sig livet igen.

Samma resa - nya upplevelser

Jag har gjort den här resan förut men den är aldrig sig lik utan ny varje gång dock på olika sätt. Jag, en mamma och familjehemsmamma som har väntat. Vi, en familj, som har möjligheten att ta emot ett barn till som behöver, under en period eller för lång tid, en familj att få växa i. Och nu ska vår familj utökas.
Känslorna är som vanligt tudelade. Jag är glad för vår skull att vi ska få berika vår familj med en ny individ men slås alltid i samma stund jag tänkt tanken över hur fantastiskt det ska bli att bakom varje barn så finns det en annan förälder som har förlorat. Förlorat sin bestämmande rätt över sitt barn och förlorat sin chans att vara det nära. Oavsett vad som hänt på vägen så har föräldern älskat detta barn och kommer att fortsätta att älska det livet ut utifrån sina egna förutsättningar.

Ett familjebeslut
Varje gång försöker jag tänka mig in situationen som om det vore jag själv som blev tvungen att placera bort mina egna biologiska barn. Det gör mig stark i tanken på att jag vet att jag kommer att försöka behandla de biologiska föräldrar som om jag själv vore en utav dem. Detta är min utgångspunkt och min målsättning men jag vet att jag inte alltid kommer att lyckas, jag är inte mer än en människa med egna tankar och känslor men jag ska gör allt i min makt för att försöka särskilja på vad som är vad.
Resten av vår familj har också väntat och varit delaktiga i beslutet att ta emot ett till barn. Jag och mannen pratar länge först kvällen efter telefonsamtalet och känslorna är många och stora. Vi pratar om barnet och dess behov och om vi känner att vi kan lyckas med uppdraget. Vi kommer fram till att det känns rimligt för oss och vi beslutar redan där och då att det här är något som vår familj kan klara av och att vi kan acceptera uppdraget. Sen hamnar vi direkt i de praktiska frågorna, om vad som behövs göra här hemma innan placering och vad som behövs inhandlas.

Planeringsinferno
Jag själv hamnar i ett planeringsinferno. Tre månader kvar innan placering och jag ska vara hemma på heltid i minst ett år. Okej… Hjälp! Lugn och fin nu, en sak i taget, du fixar det här! Börjar med jobbet, informerar och gör klart. Jobbar som sjutton för att göra allt klart för att avsluta och lämna vidare. Känns i hjärtat att jag ska vara borta ett tag då jag älskar mitt jobb men vet att mina kolleger finns kvar och att de har lovat att komma hem och fika när jag är hemma. Känns skönt…