När jag skulle träffa socialsekretaren tyckte jag att det var bra, de skulle träffa mig och jag fick träffa dem för att kunna ställa frågor. Det gick bra, men sen tänkte jag – tänk om mamma och pappa svarat fel och jag ska få ett familjehem istället. Mamma och pappa fick berätta att det inte skulle bli så – säkert hundra gånger.
En dag fick jag gå tidigare från skolan och träffa lillebror. När vi kom fram till huset såg jag Isak med en liten tjej bredvid sig och en hund. Isak vinkade och jag vinkade tillbaka. När vi gick och knackade på dörren öppnade hans jourhemsmamma och visade oss runt. Isak satt på övervåningen och lekte med bilar och gubbar, pappa och jag lekte med honom. Det kändes som vi klickade direkt, vår familj. Efter fikat så sa vi hejdå och när vi skulle gå så gick Isak fram till mig och jag fick jag en kram. Fast mamma sa att han kanske inte skulle vilja kramas.
Vi hade gjort iordning ett rum till Isak med säng och leksaker men han sov inne hos mamma och pappa i en spjälsäng. Jag ville också sova där så vi la en madrass på golvet och nu sov vi alla i samma rum.
När julen kom fick jag hjälpa honom och visa julklapparna, han förstod inte riktigt att han fick paket. Det kändes konstigt att han inte visste att det var till honom.
Isak busade och retades mycket när han kom till oss, ibland kunde man bli riktigt irriterad. Men det var ju bara syskonkärlek och jag fick vänja mig vid det. Det kändes konstigt att han inte kunde visa känslor, en gång ramlade han i mitt rum och jag sprang fram till honom. Han visade inga känslor och jag tröstade honom och då kom en liten tår. Jag kramade honom.
Jag ångrar inte en dag när jag sa ja till att få ett syskon. Hälsningar Wilma<3
Namnen är fingerade.
Bildkälla:Mostphotos
