onsdag 5 december 2018

Wilma tänker tillbaka

När vi blev familjehem, del 6: Det kändes kul att få en lillasyster eller lillebror, eftersom jag alltid velat haft småsyskon. Jag ville helst ha en lillasyster men det är jättekul med en lillebror också. Jag minns att det kändes overkligt när pappa berättade att om jag ville kunde vi bli familjehem. Jag skrek JA och hoppade i soffan av glädje! Sedan började jag drömma både natt och dag om hur det skulle bli. Jag blev också orolig över om syskonet skulle ta för stor plats, men jag ville ta steget.


När jag skulle träffa socialsekretaren tyckte jag att det var bra, de skulle träffa mig och jag fick träffa dem för att kunna ställa frågor. Det gick bra, men sen tänkte jag – tänk om mamma och pappa svarat fel och jag ska få ett familjehem istället. Mamma och pappa fick berätta att det inte skulle bli så – säkert hundra gånger.


En dag fick jag gå tidigare från skolan och träffa lillebror. När vi kom fram till huset såg jag Isak med en liten tjej bredvid sig och en hund. Isak vinkade och jag vinkade tillbaka. När vi gick och knackade på dörren öppnade hans jourhemsmamma och visade oss runt. Isak satt på övervåningen och lekte med bilar och gubbar, pappa och jag lekte med honom. Det kändes som vi klickade direkt, vår familj. Efter fikat så sa vi hejdå och när vi skulle gå så gick Isak fram till mig och jag fick jag en kram. Fast mamma sa att han kanske inte skulle vilja kramas.


Vi hade gjort iordning ett rum till Isak med säng och leksaker men han sov inne hos mamma och pappa i en spjälsäng. Jag ville också sova där så vi la en madrass på golvet och nu sov vi alla i samma rum.


När julen kom fick jag hjälpa honom och visa julklapparna, han förstod inte riktigt att han fick paket. Det kändes konstigt att han inte visste att det var till honom.


Isak busade och retades mycket när han kom till oss, ibland kunde man bli riktigt irriterad. Men det var ju bara syskonkärlek och jag fick vänja mig vid det. Det kändes konstigt att han inte kunde visa känslor, en gång ramlade han i mitt rum och jag sprang fram till honom. Han visade inga känslor och jag tröstade honom och då kom en liten tår. Jag kramade honom.


Jag ångrar inte en dag när jag sa ja till att få ett syskon. Hälsningar Wilma<3


Namnen är fingerade.
Bildkälla:Mostphotos

måndag 19 november 2018

Att lära känna varandra

När vi blev familjehem, del 5: Den här killen var som en solstråle när han kom till oss och mycket fascinerad av lysknappar och att tända och släcka lampor. Han tog oss gärna i handen och visade oss alla knappar han hittat i vårt hus. Han hade ett bagage som vi inte visste något om men som visade sig tydligt i hans fascination och utveckling.


Här började vår utmaning i att försiktigt öppna Isaks ryggsäck och se vad han fyllt den med, både önskade och oönskade upplevelser. Vilka erfarenheter han saknar är en tanke vi alltid bär med oss. Han hade mycket låg motorisk erfarenhet och inga känslouttryck, han kunde göra sig illa rejält utan att han grät eller reagerade alls.


De första dagarna ville han inte bada, borsta tänderna eller ha någon kram eller läggningsrutin. Så John berättade en saga ur minnet, var kvar i rummet tills han somnat. Vi fick smyga in en hand i hans så att vi fick hålla handen när han somnade. Vi ville att han skulle veta att vi fanns där hela tiden. Steg för steg med stort tålamod närmade sig Isak oss och snart ville han ha godnattkramar av oss alla.


Hans säng blev orörd i hans rum då vi bestämde att han skulle må bäst av att sova i samma rum som mig och John. När han kom hem till oss hade han flera allergier eller intoleranser som efterhand försvann helt. Hans oroliga mage blev bättre allt eftersom. Vi tror att hans kropp sa ifrån och att det lugnade sig även inuti honom.


Han var ett yrväder och vi visste inte när och om han skulle testa något nytt bus. I mataffären kunde han löpa amok eller krama en okänd människa. Han hade nu även upptäckt solen och att solen går i moln, det finns skugga och att solen går ner. Detta var ett stort bekymmer för honom och han blev lika upprörd varje gång.


Som familjehem så hade vi stort fokus på Isak, inte bara att fylla honom med rätt erfarenheter i vardagen utan även ta hjälp från Prima Barn och BVC. Vi hade bra möten med våra kontakter på socialförvaltningen och vi skulle snart få gå vår familjehemsutbildning. En utbildning som vi först kände skulle ta dyrbar tid men som vi båda sedan tyckt varit guld värd!


Wilma visade en omtänksamhet som vi tyckte var väl värd titeln ”Årets Storasyster”. Hur hon upplevde resan fram till nu kommer hon att skriva om vid ett annat tillfälle.



Namnen är fingerade.
Bildkälla:Mostphotos

torsdag 8 november 2018

Nu är det dags igen!

Förra gången kom 18 intresserade, hur många blir det den här gången? Nästa torsdag den 15 november har vi ett informationstillfälle för er som är intresserade av uppdrag som familjehem respektive kontaktfamilj för Haninge kommun.


Vid mötet ges lite allmän information om vad de båda uppdragen innebär samt hur det går till med utredning och matchning.


Självklart får ni också möjlighet att ställa frågor till två av de som arbetar med just rekrytering och utredning av uppdragstagare; Carina Gustavsson och Cina Andersson.


Är du intresserad men inte har möjlighet att komma så kan du kontakta Carina (familjehem) och Cina (kontaktfamilj/person) via mejl: carina.gustavsson@haninge.se  cina.andersson@haninge.se


Mötet hålls i Haninges kommunhus, Rudsjöterassen 2, 15 november kl. 16.45. Föranmäl dig gärna till Carina Gustavsson.

torsdag 1 november 2018

Förberedelser


När vi blev familjehem, del 4: Så spännande, pirrigt och så många tankar vi hade. Våra middagssamtal med förväntan, frågor och glädje. Allt vi behövde göra, allt vi ville göra och vad vi inte borde göra. Wilma som såg fram emot ett familjehemssyskon hade stora planer om lek och bus. Jag och John som nu skulle börja om med en liten. En ny fas i livet som skulle bli verklighet inom en snarare framtid än vi trott.


Vi fick kort därefter träffa jourhemskonsulenten och jourhemmet där Isak fanns, de berättade om lilla grabben och vi ställde frågor. Vi planerade in tider för inskolning, den första perioden. Hur skulle vi öppna vårt hem för denne krabat och vilka behov fanns?


Isak hade inget med sig från sitt hem så vi fick handla allt, stort som smått. Tiden var knapp och vi välkomnade e-handeln. Minns en kväll när vi valde kläder tillsammans. Wilma valde vackra färgstämda plagg, jag praktiskt och John något för coola killen. Att tillsammans planera stort som smått var nog en viktig pusselbit.


Våra vänner och familj hjälpte till, Isaks rum måste färdigställas. Det målades och monterades möbler samtidigt som vi planerade för kommande inskolning. En annan viktig pusselbit är ju att hinna med vardagen och Wilma. Vi informerade Wilmas lärare om att hon skulle få ett familjehemssyskon och vi bestämde oss för att ta en långweekend till Spanien innan inskolningen skulle börja.

Forts följer...
Namnen är fingerade.
Bildkälla:Mostphotos









torsdag 25 oktober 2018

Vi kommer att bli Familjehem!

När vi blev familjehem, del 3: Det finns en liten kille på ungefär två år, som idag är i ett jourhem och som vi matchat ihop med er. Han heter Isak, sa vår familjehemsrekryterare när vi sågs igen. Vi vet inte så mycket om honom men han kommer att behöva stöd på alla plan. Vad som beror på omständigheter eller annat vet vi inte.


Vi såg på varandra John och jag. John frågade om hur socialtjänsten kommit i kontakt med Isak. Jag frågade om han fått vård, om en läkare träffat honom. Massor av tankar och frågor både uttalade och inte sagda. Vi fick frågan om hur det kändes och jo det kändes fortfarande bra. Vi var beslutsamma och vi ville gå vidare. Nu fick vi också se ett fotografi på lilla Isak – ett stort leende och två ögon mötte mig. Här och nu började oron släppa och övertygelsen om att vi tagit rätt beslut infann sig.


Vem ska vara den som Isak ska anknyta med undrade vår familjehemssekreterare. Den av er kommer att behöva ta tjänstledigt då Isak behöver tid och framförallt lugn och ro. Eftersom jag var i nystart med mitt egna företagande så blev det min man som skulle bli Isaks trygghet den närmsta framtiden. För John var det ingen ovan roll då han faktiskt tog nästan hela föräldraledigheten med Wilma.


På vägen hem från mötet ringde farmor och ville veta allt. Jo det är en kille, snart 2,5 år, hörde jag John svara. Jo absolut, Marie tycker han ser ut som mini Maradona. Ja vi ska ses snart…
Forts. följer...

Namnen är fingerade.
Bildkälla: Mostphotos

tisdag 16 oktober 2018

Att välkomna ett barn



När vi har ett nytt familjehem utredda och redo att ta emot ett specifikt barn ber vi dem alltid att göra i ordning en presentation av sig själva. Familjerna tar fram lite bilder och skriver korta beskrivande texter om sig och familjen.

Beskrivningarna/presentationerna tar vi sedan med oss till barnet så att hen får möjlighet att se vilka vi pratar om när vi berättar att vi har en familj som de ska flytta till. Dels kan vi se på bilderna och läsa tillsammans om familjen. Dels har barnet kvar materialet och kan återgå till det när hen själv vill för att titta lite till på familjen som väntar på att få välkomna just mig.

Presentationerna kan se väldigt olika ut och det finns absolut inga rätt eller fel. På bilden ser ni en presentation i form av en fotobok som ett familjehem gjort nu i höst och som ett barn snart kommer att få. Det jag tycker är lite extra fint med just den här presentationen är att familjen har gjort två exemplar så att även barnets förälder ska få samma information och kanske känna sig lite tryggare i vem familjen är som ska bli familjehem och välkomna just deras barn.

torsdag 11 oktober 2018

Digitala samtal - Helt rätt i tiden


Nyligen genomförde vi en utbildning om rådgivning och stöd på nätet via videosamtal och chatt. Deltagare var socialsekreterare från familjehemsvården med gruppledare tillsammans med socialsekreterare med ansvar för andra former av heldygnsplaceringar av barn och unga samt deras gruppledare. Utbildare var Tanja och Daniel från Trygga relationer som ni kan se på bilden.

 
Bakgrunden till utbildningen är ett projekt via Tillgänglighetsmiljonen där vi tänker att vi med hjälp av dagens teknik främjar en ökad tillgänglighet och delaktighet i vården för placerade barn och unga.  Dessutom på ett sätt som ofta passar dagens unga i dag men som framför allt kanske passar de placerade barn och unga med neuropsykiatriska diagnoser lite extra. Deras familjehem får ett mer tillgängligt stöd och vägledning vilket ökar kvaliteten, säkerheten och tryggheten för vården av barnen.

 
Det blev en uppskattad utbildning i vilken deltagarna visade en ambition om att få till en bättre kommunikation. Trots att vi alla inte tillhör samma enhet i vardagen så samarbetade vi som grupp med varandra på ett bra sätt och var nyfikna och öppna för att prova på tekniken vid videosamtal och chat.

 
Vad tyckte då de som var med?
  • Utbildningen var väldigt lärorik och jag tog med mig samtalsmetodiken, där vi ska följa en röd tråd i samtalet från början till slut för att få till ett bra samtal. Vi fick också bra tips och råd för hur vi ska föra de "tyngsta samtalen". Det var även nyttigt att påminnas om att föra en metakommunikation – att samtala om samtalet.
  • Intressant, nytänkande och lärorikt. Det gav mig inspiration till ett nytt sätt att samtala med barn, ungdomar och familjehem.
  • Det var en spännande och inspirerande utbildning som känns helt logisk och rätt i tiden och vi är sugna på att sätta igång. 

torsdag 27 september 2018

När vi blev familjehem; I augusti kom beskedet


När vi blev familjehem, del 2.
Det blev sommar och snart skulle vi få veta om vi blev godkända. En dag i augusti kom beskedet. Vi ska få bli familjehem! Det var ett så roligt och glädjefullt besked. Vi skulle kunna ge Wilma ett syskon och det värdefulla att växa upp med ett syskon. Någon ska flytta hem till oss. Nu skulle vi pusslas och matchas ihop med en liten som vi skulle kunna ge bästa möjliga förutsättningar för.


Ganska snart återkom familjehemsenheten och de ville boka möte, vi skulle få veta mer. Det var med fjärilar i magen jag och John möttes utanför kommunhuset. En kram och våra ögon såg på varandra – nu är det på riktigt. Vi blev inropade och vår förväntan var så påtaglig. Sen fick vi veta att det fanns ett barn på ca 2,5 år som fanns i ett jourhem sedan en tid tillbaka. Det skulle kunna bli en lång placering vilket skulle passa vår familj.


Vi fick frågan om hur vi skulle ställa oss till om förälder hade psykisk ohälsa. Vi fick veta att barnet kan ha någon diagnos eller problematik och hur ställde vi oss till det? Men vi var stärkta i vår beslutsamhet att låta vår familj berikas med barn så vi svarade att vi vill och tror att vi klarar detta. Nu skulle vi ses om någon dag och sedan planera vidare om när vi skulle få träffa den lilla. Jo jag grät en skvätt av glädje. Sen kom jag på att vi måste barnsäkra hemmet!


Åh att få fixa barnrum – så roligt. Vi åkte till det stora varuhuset och hittade det mesta där. Wilma valde och hjälpte till och våra vänner hjälpte oss att måla och fixa rummet. Vi ville ju att det skulle vara tryggt och välkomnande. Kille eller tjej – snart vet vi! Vill du veta? Då berättar jag det i nästa inlägg.

Fortsättning följer...
Namnen är fingerade.
Bildkälla: Mostphotos.

fredag 21 september 2018

När vi blev familjehem; Resan dit


Del 1. En vardag mitt i livet kom det ett mail från skolan om att kommunen sökte familjehem. Något som den här gången dröjde sig kvar i mina tankar lite längre än tidigare utskick och annonser. När min man samma kväll sa – ska vi inte svara och ta reda på mer? Vi har ju pratat om det länge och nu kanske det är dags?


Visst hade vi pratat om det flera gånger, så många barn och ungdomar som behöver ett hem och hjälp under sin uppväxt. Min man som i sitt arbete kommer i kontakt med så många barn som far illa och jag som är engagerad och social har ju tänkt på det – men ska vi ta steget nu? Det gjorde vi – tack och lov!


Vi är jag Marie, egenföretagare och min man John och vår dotter Wilma som då var 10 år när vi svarade på mailet. Vi blev ganska snabbt kontaktade om att vi var välkomna på ett infomöte men som vi inte kunde komma på då vår kalender var fullbokad. Då bestämde vi ett möte med socialsekretaren som är ansvarig för nyrekrytering av familjehem. Det var ett positivt möte och efter det åkte vi hem för att berätta för Wilma. Wilma blev så glad, hon blev direkt nyfiken och ställde all världens frågor. Vi kunde ju inte svara på många men vi i familjen hade bestämt oss – vi ville försöka bli ett familjehem!


Jag och John fick mötestider och kalendern bokades upp; utredning, intervjuer, djupintervjuer och kartläggning. Det var något nytt för oss – spännande men ovant. Det var utvecklande och det kändes seriöst med referenstagning och intervju av nära och kära.


Minns speciellt en gång när Wilma undrade – ”om inte vi blir godkända kommer jag att få flytta då” så som bara ett barn kan tänka. Jag log och förklarade att hon inte behöver oroa sig. Idag skrattar vi åt det och jag tycker att det finns något tänkvärt i det.


Fortsättning följer...
Namnen är fingerade.
Bildkälla: Mostphotos.












onsdag 5 september 2018

Förväntan är alltid stor-Familjehemmens dag 2018


I samarbete med Stockholms Stad med kranskommuner hade vi i söndags Gröna Lundsdagen för våra placerade barn och ungdomar och deras familjehem.


I år var vi 23 kommuner som anmält oss till denna dag där alla placerade barn och ungdomar och deras familjehem är huvudpersonerna. Halv 10 börjar de första komma in. Förväntan är alltid stor. Våra barn och ungdomar utmanar, och utmanas av, övriga i familjen att åka olika läskiga attraktioner.


För många är det skönt att se att de inte är ensamma om att inte bo hos sina föräldrar. Att många som är där fram till klockan 12 är precis som de själva – ett barn eller en ungdom som inte kan bo hos sina föräldrar utan bor hos andra föräldrar, med eller utan egna barn. Andra tänker inte ett dugg på det – de vill bara vara först i kön till favoritattraktionen och vara den som vågar mest.


De biologiska barnen i familjehemmen tycker också det är bra att se att det är fler än dom som delar sina föräldrar med någon som inte kan bo hos sina egna föräldrar. Andra tänker inte dugg på det – de ser barnet som vilket syskon som helst. Och vill vara först i kön och den som vågar mest.


En del av våra placerade barn och ungdomar är erfarna besökare av Familjehemmens dag på Gröna Lund och har tillsammans med sina familjehem stämt träff med syskon som bor i ett annat familjehem eller ett tidigare jourhem.


Att barnen och ungdomarna är såväl tuffa som sårbara vet vi och idag får de visa båda delarna när de åker i Ikaros, Djurkarusellen eller Fritt fall. Våra familjehem och deras biologiska barn ser till att dagen blir ett gemensamt minne då de åker med i attraktionerna. Fast de egentligen kanske varken vill eller vågar. Men de gör det. För de vet att våra barn och ungdomar vill att de ska vara med på detta.


Det som är så roligt när man jobbar denna dag är att få träffa alla i familjehemmet. Våra placerade barn och ungdomar, familjehemmets egna barn och familjehemsföräldrarna och se hur alla har lika stora förväntningar, oro inför olika åk man lovat varandra och glädjen inför dagen.


För oss som jobbar med er alla är det så otroligt roligt att få träffa er i en annan miljö än familjehemmet och kontoret. Jättestort tack till alla barn, ungdomar och familjehemsföräldrar för att ni även gav oss en bra dag!

måndag 3 september 2018

Vi är redo att göra skillnad - Är du?

På lördag 8 september finns vi på plats på Haningedagen för dig som vill veta mer om vad uppdrag som familjehem, kontaktfamilj eller kontaktperson innebär.

Du hittar oss på plats nr. 96 under banderollen

"Vill du göra skillnad för ett barn? Prata med oss!"

För att vara på den säkra sidan, att vi har ett tält på plats att fästa banderollen i, så gjorde vi en testning av vår tekniska förmåga eller/och kanske det även blev en samarbetsövning. Och ja, som ni ser, vi lyckades. På bilderna ser ni oss som kommer finna på plats på Haningedagen; Carina som rekryterar familjehem och Cina som rekryterar kontaktfamiljer och kontaktpersoner.

Välkommen att prata mer med oss!



onsdag 29 augusti 2018

Alltid uppskattat med positiv feedback

Visst är det oftast så att vi människor har lättare att påpeka när vi inte är nöjda med något än tvärtom, att uppmärksamma det vi tycker är bra. Kanske är det just därför vi blir lite extra glada när vi får ta emot någon annans uppskattning för något vi gjort eller hur vi har gjort det.


Jag har två exempel på det från vår verksamhet som jag vill dela med mig av.


Det ena gäller ett familjehem som avslutades efter en turbulent tid där familjehemmet i ett avslutande möte sa till barnsekreteraren: "Vi upplevde socialtjänsten som närvarande, vi gjordes delaktiga och vi kände oss aldrig ensamma."


Det andra exemplet gäller bemötandet från familjehemsrekryteraren under rekryterings/utredningsperioden. Familjehemmet lyfter upp att trots att de själva var pratiga och ifrågasatte så lät familjehemsrekryteraren dem hållas och prata till punkt varje gång. Familjehemmet uttrycker även "Trots vår kaxighet så dömde du inte ut oss utan fortsatte vara balanserad och ödmjuk. När vi inte förstod så förklarade du igen utan att bli irriterad eller nedlåtande."


Kommunikation och bemötande, väsentligt i vårt sociala arbete, kombinerat med tydlighet, delaktighet och ödmjukhet och så klart en gnutta tålamod dessutom. Fantastiska socialsekreterare vi har!


Bildkälla: Mostphotos


måndag 20 augusti 2018

Nu kör vi igång igen!

Semestrarna börjar gå mot sitt slut och de flesta av oss är tillbaka på jobbet igen. Efter en sådan här sommar kan vi vara samstämmiga i att vi hade i alla fall tur med vädret.


Jag kan konstatera att vår höst här på familjehemsenheten rymmer en hel del kompetens- och kvalitetsutveckling vilket känns både spännande och stimulerande.


Familjehemsvården ska få en skjuts i att använda tekniken bättre i vårt arbete genom en utbildning i digitala samtal som vi tänker ska främja tillgängligheten. Vi ska även fördjupa oss i samtal med barn som är utsatta för våld. Med stöd av våra specialistsocionomer ska vi utveckla arbetet med vårdplaner och genomförandeplaner. Vi ska tillsammans med resten av avdelningen bli mer insatta i HBTQ.

Det var några exempel på vad hösten kommer innehålla för vår del. Själv ska jag få förmånen att lära mig att leda en evidensbaserad praktik vilket rent praktiskt innebär att jag ska implementera en metod i arbetet på enheten.

Vi återkommer under arbetets gång och jag inser att jag har några blogginläggsteman klara för hösten. Det här ska bli kul, nu kör vi!


Bildkälla: Pixabay

onsdag 13 juni 2018

Sommaren är full av roliga aktiviteter!

Så var det dags igen för sommarlov, semestertider, sol, bad, lite glass och mycket mer. Vet du om att det finns ett brett utbud av aktiviteter för sommarlovslediga barn i Haninge kommun?


Det är aktiviteter som teater, dans, skrivarkollo och gratis sommarsimskola för 6 åringar. Eller varför inte gå på trädgårdsfest, åka på sommarläger i skärgården eller boka ett gaming rum tillsammans med kompisarna.


Mer info finns på kommunens hemsida.det är bara att trycka här så kommer du dit. Glöm inte bort att det är skönt att bara vara också, ta det lugnt och läsa en bok.


Nu gör jag ett semesteruppehåll på bloggen och önskar er alla en skön sommar!





fredag 8 juni 2018

Hos oss har vi alla huvudrollen!

På familjehemsenheten har vi olika roller och tillsammans kompletterar vi varandra och bildar en enhet i syfte att skapa bättre förutsättningar för barns utveckling.


Även om vi alla har en huvudroll så är det barnet som har stjärnrollen, vars behov ska tillgodoses.

Förutom barnen så finns det en i gruppen som har lite mer stjärnglans än oss andra och som medverkar i en kort film om Haninge som arbetsgivare, Carina. Om du vill höra Carina berätta hur hon upplever sitt arbete och vår arbetsgrupp så kan du klicka HÄR


I filmen får du möjlighet att se några av oss. Just nu behöver vi komplettera vår rolluppsättning och söker en barnsekreterare - Kanske är det du som är redo för en huvudroll? För att komma till vår annons klicka HÄR



fredag 1 juni 2018

Vår nyckel

I veckan blev några av oss från familjehemsenheten tillsammans med representanter från våra utredningsenheter intervjuade av Socialstyrelsen. Bakgrunden till det är ett regeringsuppdrag i vilket Socialstyrelsen har bedömt att en del ska rymma utvecklingsarbete kring nätverksplaceringar. Intervjun ingår i en förstudie för att ta reda på hur nätverkshem används, vilka hinder som finns och vilket behov av stöd kommunerna har i sitt arbete med nätverkshem.


Ni kanske undrar vad vi menar med nätverkshem; familj, släkt, vänner, personer i barnets nätverk som är viktiga för barnen. Av de barn och ungdomar som idag är placerade i familjehem av Haninge så är en fjärdedel av dem placerade i sitt nätverk. Det blev tydligt under intervjun att vår avdelning Barn och Unga har ett självklart nätverkstänk och arbetar metodiskt med att involvera och aktivera barnens nätverk. Kände mig stolt över det arbete vi bedriver och den professionalitet vi har som hjälper oss igenom bedömningar som inte är så lätta och ofta känsloladdade.


Om förstudien resulterar i att Socialstyrelsen tar fram tydligare riktlinjer så är det en stor hjälp i våra bedömningar, för de är komplexa. Vad är då vår nyckel när det gäller nätverksplaceringar? Vi tänker att det är att vi initialt utforskar nätverket och tar med det in i familjehemsrekryteringen och att vi i rekryteringen utmanar och utforskar de svårigheter som vi vet finns och kan uppstå.

fredag 25 maj 2018

Johannas resa: Om du ger får du tillbaka, på ett eller annat sätt

Del 7 av Johannas resa– en berättelse om hur det kan vara att vara biologiskt barn i ett familjehem.
I dag när jag tänker tillbaka, så ser jag att bli familjehem har påverkat vår familj på många sätt. Det har påverkat relationerna i familjen och också mig som individ. I dag kan jag se att det var varit mycket som varit jobbigt. Det innebar ett större ansvar för mig som barn i familjen, det innebar att jag fick bortse från mina egna behov ibland och att jag också bortprioriterade saker för att lägga tid och energi på relationen till min lillasyster. Det innebar också att relationen till mina bröder påverkades. Trots det skulle jag aldrig vilja spola tillbaka tiden, jag skulle aldrig vilja få det ogjort. Att vara familjehem har varit det bästa beslutet min familj tagit och jag avgudar mina föräldrar för deras självklara inställning till att hjälpa andra. Idag har min lillasyster och jag en jättestark och fin relation. Vi är syskon och även om det är en skillnad i att vara biologiska syskon och familjehemssyskon så har vi en syskonrelation som är stark på ett annat sätt. Vi har valt varandra.

Idag har vi pratat med varandra om när vi kände att vi var syskon på riktigt. Min syster säger att det blev en skillnad i vår relation när jag började prata om den, när jag sa att jag hoppades på att få bli moster till hennes barn om hon får några och vise versa. Hon upplever att vår relation förändrades efter det. För mig har det under vår uppväxt handlat mycket om att inte riktigt våga lita på att släppa in henne, för vad händer om hon försvinner och hur blir det för mig då. För några år sedan valde jag att våga offra det, våga riskera något för att vinna. Jag reflekterar kring det där idag, att som familjehem vara den som släpper in, kanske ta det första steget och offra lite mer för att ge barnet möjlighet att ta den platsen. Det kan ju innebära att barnet inte tar den platsen, men om barnet gör det så har man vunnit så mycket tänker jag. Jag har vunnit en syster där vi har en stark tillit till varandra. Den där relationen där man inte på något sätt måste ha med varandra att göra men man vill.


Jag har lärt mig mycket under min uppväxt med att vara familjehem. Sådant som jag idag ser som en självklarhet. Sådant som jag inte behöver arbeta med mig själv kring för att tänka eller känna. Jag har lärt mig att inga människor är mindre värda och jag har lärt mig att skilja på människa och handling. Jag tror att jag genom mina erfarenheter kring att ingå i ett familjehem fått en mer ödmjuk inställning till livet och till människor. Jag har en förståelse för hur viktiga ens föräldrar är, trots deras svårigheter. Det finns styrkor hos alla föräldrar och de styrkorna kan göra mycket för barnet, även om det också finns oförmågor. Jag har lärt mig att en människa kan göra stor skillnad för en annan. Det viktigaste jag tror att jag lärt mig är att om du ger får du tillbaka, på ett eller annat sätt. Jag har fått en klok, företagsam, stark och oerhört varm och tillitsfull lillasyster som idag är 21 år gammal. Jag har svårt att se vad jag skulle göra utan henne.



Nu är Johannas resa slut och vi är tacksamma för förmånen att få följa den!

torsdag 26 april 2018

Johannas resa: Har vi satt henne i båten ska vi också ro den i land




Del 6 av Johannas resa– en berättelse om hur det kan vara att vara biologiskt barn i ett familjehem.
Idag reflekterar jag kring hur det hade varit om jag hade fått fler möjligheter att prata med någon utomstående. Hur det hade blivit om en socialsekreterare hade fångat upp mig mer.


Jag vet vid något tillfälle att socialsekreterare frågat om jag ville prata, men att jag då hade sagt till mina föräldrar att det inte behövdes. Socialsekreteraren hade tolkat det som ett gott tecken, att jag upplevde att flickan var en del i vår familj och att det kändes självklart. Jag minns det som att det var en självklarhet att hon var en del i vår familj, men jag hade nog fortfarande ett stort behov av att prata.


I och med att det inte fanns utrymme till att riktigt tycka att det var jobbigt, gav jag kanske heller inte mig själv utrymme att våga känna efter. Jag hade nog behövt prata mer, även om jag inte gav uttryck för det. Jag tror det är viktigt, att hjälpa de biologiska barnen att prata och att ge utrymme för det. Att hjälpa dem att hantera sin oro och sina känslor som de bär på. Det vill jag verkligen slå slag för, att komma ihåg att hjälpa dem hantera allt som väcks i och med att vara familjehem.


För mig har uppdraget inneburit att vara storasyster åt någon som har haft mycket att bära på, att hjälpa henne att hantera sådant som jag själv aldrig haft erfarenhet av. Att stötta de biologiska barnen i att hantera alla de tankar och känslor som väcks, tänker jag också minskar risken för att de själva ska bära på saker som kan påverka deras liv på ett negativt sätt.


Mina föräldrar fick mig alltid att känna att det inte spelar någon roll vad vi barn gör eller inte gör mot varandra, det kommer inte att vara anledningen till att min lillasyster flyttar. Det minns jag som en stor trygghet. Det gjorde också att jag vågade bråka med henne, att jag vågade vara mot henne som jag var mot mina biologiska syskon. Att jag vågade ha ett ”vanligt syskonbemötande” gentemot henne, vilket jag idag tänker nog hjälpte oss mycket i vår relation.


En stark känsla mina föräldrar också förmedlade var att vi inte skulle ge upp. Pappa säger idag att de alltid tänkte att ”har vi satt henne i båten ska vi också ro den i land”. Det tänker jag att mina föräldrar förmedlade till oss barn. Det var självklart att hon skulle vara hos oss så länge hon behövde och att hon var där på samma premisser som vi andra.


Forts. följer men nu börjar vi närma oss slutet på resan!

fredag 6 april 2018

Johannas resa: Prata om elefanten i rummet


Del 5 av Johannas resa– en berättelse om hur det kan vara att vara biologiskt barn i ett familjehem.
När vi i familjen idag pratar om hur allting har varit blir vi förvånade över att vi tyckt och tänkt så olika. Att vi faktiskt inte vetat hur den ena eller andra känt och tänkt. Det är så mycket som vi inte visste att vi burit på. Alla våra olika tankar kring vad det har inneburit för oss som individer och för oss som familj. Vi inser alla att vi skulle ha pratat mycket mer.


Mina föräldrar har varit fantastiska på att prata med min lillasyster om hennes historia, hjälpt henne att hantera de tankar och känslor som hon burit på. Men vi som familj har varit dåliga på att prata. På att ”prata om elefanten i rummet” som varit ett rent faktum. Mina föräldrar säger att de varit bra på att prata med varandra om hur de ska hantera situationer. Däremot kan vi alla känna att vi har saknat att ha suttit tillsammans hela familjen och pratat om saker. Hur blir det och är det för oss som individer och för oss som familj?


När jag idag har pratat med min lillasyster om vår barndom beskriver hon det som att det i början kändes som ett ”hon och dem”. Att hon stod lite utanför. Jag tänker att det inte är så konstigt att det kan vara så för familjehemsplacerade barn, att det är svårt att komma in i en familj man inte känner och att känna att man är en del av familjen. Men det var också vårt uppdrag som familj att hjälpa henne att komma in i den och att få henne känna sig som en del i familjen.


Idag tänker jag mycket kring det, att om vi hade neutraliserat situationen genom att prata om de spänningar som låg i luften, pratat om elefanten i rummet, så hade kanske min lillasyster också känt sig mer som en del i familjen. Jag tänker att det ju inte är någonting konstigt att det är en konstig situation, men det kan vara konstigt att inte prata om den konstiga situationen. Vi hade nog fått en annan förståelse för varandra om vi hade pratat mer.
Fortsättning följer...

torsdag 29 mars 2018

Vad vill du göra på påsklovet?


Förutom att klä ut sig till påskkärring, äta godis, måla ägg och träffa släkten under påsk så kanske någon behöver lite andra tips på aktiviteter.
För barn som bor i Haninge anordnas det olika aktiviteter under påsklovet och de flesta är gratis.
Det finns lite allt möjligt inom kultur, idrotts och friluftsaktiviteter för barn i olika åldrar.
Vill du veta mer så kan du trycka HÄR

GLAD PÅSK!



fredag 23 mars 2018

Tid för utveckling. Rum för idéer.

På uppdrag av Socialstyrelsen har FoU Södertörn och Södertörns högskola utvärderat ett bedömningsstöd för familjehemsplacerade barns umgänge med föräldrar, andra anhöriga och närstående.  I onsdags deltog några av oss på en konferens utifrån utvärderingen som har gjorts.

Själva bedömningsstödet har utvecklats av FoU Södertörn i samarbete med barn- och familjehemssekreterare från nio Södertörnskommuner, varav vi är en. Stödet utgår från erfarenhetskunskap hos personal inom familjehemsvården och erfarenheter från placerade barn. Några resultat av rapporten som jag vill lyfta fram är:
  • Tre av fyra socialsekreterare menar att bedömningsstödet underlättar arbetet med att bedöma umgänget i enlighet med barnets bästa.
  • En lika stor andel svarar att bedömningsstödet bidragit till en mer rättssäker handläggning av umgängesfrågan och varit en hjälp för att samla in information på ett systematiskt sätt.
  • En majoritet menar att bedömningsstödet också bidragit till att barnets inställning till umgänge har blivit belyst.
  • Bedömningsstödet har bidragit till att socialsekreterarna har känt sig mer säkra på sin bedömning när de har använt stödet, vilket har bidragit till att de också har kunnat vara tydligare i samtal med barn och föräldrar samt i samband med rättsliga processer.
För mer information se FoU Södertörns rapport Nr. 160.

Att vara med och bidra till verksamhetens utveckling och använda metoder för att säkra kvaliteten i det arbete vi gör är en av flera drivkrafter här hos oss. Vilket gör att jag för min del lätt kan ta till mig Haninge kommuns nya arbetsgivarvarumärke som sammanfattas i följande mening:
Tid för utveckling. Rum för idéer.

 

torsdag 1 mars 2018

Johannas resa: Umgänge och helhet


Del 4 av Johannas resa– en berättelse om hur det kan vara att vara biologiskt barn i ett familjehem.
Mina föräldrar värderade relationen till min systers föräldrar och nätverk och det minns jag som värdefullt, både för henne men också för mig. För mig var det viktigt att få ihop helheten, att förstå vem hon var och vart hon kom ifrån för att också kunna förhålla mig till henne och släppa in henne. Mina föräldrar släppte också in mig till hennes mamma, lät mig följa med på umgängen ibland som jag gärna ville. Det blev viktigt för min lillasysters och min relation också, det blev någonting att dela tillsammans, att minnas tillbaka på saker tillsammans.


Idag tänker jag att det blev en hjälp för oss att föra våra två världar samman. Som för alla barn, men kanske framförallt för familjehemsbarn är det viktigt att få hjälp att förstå sin historia och att få den att hänga ihop. Jag tänker idag att hon och jag hjälpte varandra med det, genom sådana små saker som att jag var med på några umgängen gjorde att vi förde de där två världarna samman på något sätt.


Mina föräldrar pratade alltid gott om hennes familj och släkt, såg till att hålla kontakten med dem. För mig blev det viktigt att mina föräldrar belyste hennes familj och nätverk som betydande och värdefulla. Hur svårt mina föräldrar än kan ha upplevt det så var det aldrig någonting de förmedlade till oss barn, för mig var hennes föräldrar och nätverk alltid en självklarhet.


En gång när hennes mamma var på besök hos oss stod min pappa och höll armen om hennes mamma, tittade på min lillasyster och sa: ”Titta vilken fin flicka vi har”. Jag tänker på det som någonting varmt, som en gemenskap. Att de delade på föräldraskapet och jag tänker att det också förde oss samman. Hennes föräldrar hade inte förmågan att tillgodose min lillasysters behov och det fanns såklart anledningar till att hon bodde hos oss. Men mina föräldrar minimerade aldrig hennes föräldrars styrkor och i mina ögon tog de heller aldrig ifrån hennes föräldrar och nätverk de styrkor de hade och det som de kunde och kan ge till min lillasyster.


Jag tror att mina föräldrars goda inställning till min lillasysters nätverk, även om jag kan tänka mig att det också varit svårt att förhålla sig till stundvis, gjort att jag känt att hennes släkt är min släkt. Att de har varit betydelsefulla för henne och då har de blivit betydelsefulla för mig. Vi har varit ett vi och inte ett vi och dem, så har det i alla fall känts för mig.
Fortsättning följer....




måndag 19 februari 2018

Rekryteringsmässan 2018

Vi var på plats även i år för att möta de som vill veta mer om vad det innebär att ha uppdrag som kontaktperson, kontaktfamilj och familjehem. En spännande eftermiddag då vi fick prata med många intresserade om våra viktiga insatser som gör skillnad för barn och ungdomar. Vi passade såklart även på att knyta kontakt med företag på plats, vi söker alltid nya rekryteringsvägar.

För dig som är intresserad av uppdrag som kontaktfamilj eller familjehem så har vi en infoträff nu på torsdag kl. 16.45 i kommunhuset. Vill du komma så skickar du en anmälan till: pirkko.alm@haninge.se

fredag 9 februari 2018

Grupphandledning med uppdragstagare


Igår hade vi vår första grupphandledning med några av Haninge kommuns kontaktpersoner. Det som slog oss och som vi tog med oss är att vi har så engagerade, varma och nyfikna uppdragstagare. Vi tänker att de är en stor tillgång för de barn och ungdomar som har behov av de insatserna.

Vi ser fram emot att nästa gång få träffa fler uppdragstagare som är sugna på att delta. Vår grupphandledning är öppen för er som har uppdrag som kontaktperson och kontaktfamilj för Haninge kommun. Kommande handledningstider i vår är 12 april och 31 maj.
Cajsa och Mia


För mer info och anmälan ta kontakt med er kontaktsekreterare; Birgitta Nordström eller Karoline Karlsson!

måndag 5 februari 2018

Två nyanställda barnsekreterares intryck



Vi är två nyanställda barnsekreterare som har fått förmånen att börja på familjehemsenheten i Haninge kommun. Vårt första intryck var att detta är en öppen och trygg grupp, där vi kände oss välkomna från första stund.


Vi upplever att gruppen månar mycket om varandra, i arbetssammanhang såväl som i fikarummet.

Något som är både roligt och positivt att nämna är att vi båda hade hört mycket gott om vår blivande arbetsplats, där andra berättade om ett glatt arbetsklimat med mycket skratt. Det goda ryktet gällde även ett brinnande engagemang för de placerade barnen.

Vi ser fram emot att följa barnen över tid och att vara en del av det tredelade föräldraskapet, tillsammans med föräldrar och familjehem i arbetet att ge placerade barn  och unga en trygg och god uppväxt!

fredag 19 januari 2018

Johannas resa: Syskons olika uppfattning och roller


Del 3 av Johannas resa– en berättelse om hur det kan vara att vara biologiskt barn i ett familjehem.
Min storebror tyckte att det var svårt att veta hur han skulle göra och förhålla sig till vår nya syster. Som storebror kände han ett ansvar, att det förväntades någonting av honom, men som han inte visste hur han skulle göra. Idag säger han att han nog hade behövt mer vägledning och konkreta exempel av våra föräldrar. Han tog avstånd från henne och knöt ingen riktig relation till henne när vi var små, kanske just för att det var för svårt för honom att hantera. Han beskriver det idag som en känsla av misslyckande, att vilja göra något men inte förmå sig till det. Min lillebror tyckte det var jobbigt då han kände att hon fick all uppmärksamhet och att mamma och pappa pratade snällare med henne än med honom. Min lillasyster däremot beskriver det som att min lillebror fick all uppmärksamhet, så där har ju ni familjehemsföräldrar någonting att bita i
Idag tänker jag att mina bröder uppfattade saker delvis utifrån deras plats i syskonskaran. Min storebror var äldst och det innebar ett ansvar som han inte fick rätt verktyg att hantera. Min lillebror var yngst till dess att hon kom in i familjen och då försvann den platsen, med allt vad det innebar att vara yngst. Även om min lillebror idag beskriver det som en fördel att hon var yngst så att han kunde få känna sig stor, blev det också svårt för honom när han var liten att inte vara yngst längre. Min plats konkurrerades inte på samma sätt, jag var fortfarande mellanbarn. Däremot blev det en till flicka i familjen, men jag minns inte att jag upplevde någon annan konkurrens än jag tror det kan vara för biologiska systrar. Hon härmade mig med kläder och skulle ha allt som jag hade, vilket var skitjobbigt emellanåt men också upplyftande. Mina bröder hade ju aldrig satt mig i samma fokus som hon gjorde. Jag var en förebild för henne och det gjorde någonting med mig. Jag tog ett stort ansvar för henne därför att jag var sådan, relationer var viktiga för mig. Det var viktigt för mig att lägga mycket energi på henne, att få in henne i vår familj, att hon skulle känna sig som en del av oss.
Forts. följer...

onsdag 10 januari 2018

Johannas resa: Förhållningssätt och vad som blev annorlunda

Del 2 av Johannas resa– en berättelse om hur det kan vara att vara biologiskt barn i ett familjehem.

Det första året minns jag som kul. Jag tog min nya syster under mina vingar och lärde henne om vår familj. Vi pysslade tillsammans och jag minns tiden som spännande och rolig. Hon anpassade sig bra till mig och gjorde som jag sa, vilket förmodligen är en av fler anledningar till att jag tyckte att det var en väldigt bra tid.



Jag minns känslan av att vilja knyta henne till oss, jag ville att hon skulle kalla mina föräldrar för mamma och pappa, att hon således skulle bli en del av oss. Någonting som jag idag reflekterar kring måste ha varit svårt att förhålla sig till som barn. Hur ska jag förhålla mig till henne utifrån att hon ska bli en familjemedlem men samtidigt har en familj? Vem blir jag i det, hur mycket ska jag våga släppa in henne och vad händer om hon försvinner?

Egentligen blev allt annorlunda än vad jag hade tänkt mig. Jag minns att jag tänkte att det skulle bli kul att få en lillasyster, att vi skulle leka ihop och att jag skulle lära henne saker. Så blev det ju också, men det där andra, det känslomässiga och relationsmässiga var någonting jag inte hade tänkt på eller som jag inte kunde föreställa mig. Hur blir det då att faktiskt släppa in någon helt okänd i sin familj, att dela på sina föräldrar, att ge plats åt någon som behöver mer än en själv?

Jag tänker att jag inte blev lika viktig längre, mina problem var inte lika stora och då blev de kanske heller inte lika viktiga. Jag minns känslan av att bli bortprioriterad även om jag vet att mina föräldrar såklart tyckte att vi biologiska barn var minst lika viktiga. Men att ta in ett barn i familjen som behövde mycket kärlek och omsorg, innebar att jag behövde lämna plats och då blev jag heller inte lika viktig som jag var innan.

I takt med att hon blev trygg i vår familj förändrades också hennes beteende. Hon hade stunder då hon av förklarliga skäl mådde dåligt och agerade ut. Hon bar på någonting som jag inte kände till och det blev tydligt när hon blev arg eller ledsen. Det var jobbigt och frustrerande att inte kunna trösta henne. Det var svårt att hantera att hon bar på saker som hon måste lära sig att leva med och jag måste lära mig att leva med att inte kunna vara en del av de minnen hon bär på.
Fortsättning följer...

tisdag 2 januari 2018

Tack för det här året!

Stort Tack för 2017 och med önskan om ett Gott Nytt År 2018! Tänk vad fort tiden går och vad mycket som händer på ett år.


Vad vi gjort under 2017
Det här året har vi på Familjehemsenheten arbetat mycket med att fortsätta utveckla vår verksamhet, något som jag hoppas att ni märker av i er kontakt med oss. Några exempel är:
   Vi har under året deltagit i några nationella projekt. Ett av dem handlar om att öka barns delaktighet och ett annat om att utforma trygga och välgrundade umgängen. Ett projekt som vi precis påbörjat innebär att prova en ny metod i utredningar av familjehem, Familjehemsvinjetter. En viktig metod att utveckla för det gäller att på bästa sätt hitta de rätta familjehemmen som kan ge det extra till ett barn.
    Familjehemssekreterarna har slutfört sin handledarutbildning så att de ska kunna var ett ännu bättre stöd för er familjehem.
   Vi har utformat en introduktionsplan för personer som för första gången får uppdrag som kontaktfamilj eller kontaktperson för att skapa goda förutsättningar för uppdraget.

På gång 2018
Det finns några saker som vi redan nu vet ska ske under det kommande året:
   Vi vet att vi kommer att få några nya medarbetare som vi ser fram emot ska börja hos oss och vi har tillsatt en helt ny tjänst till enheten i form av en placeringssekreterare. Det är en person som ska hjälpa avdelningen Barn och Ungas socialsekreterare med att hitta den rätta matchningen när det gäller placeringar i jourhem och HVB.
   Våra familjehemssekreterare kommer förutom att handleda familjehem även ha grupphandledning för kontaktpersoner.
   En utmaning vi jobbar med är att använda oss mer av den teknik som finns idag och delar av familjehemsvården kommer under året lära sig mer om att föra stödjande, uppföljande, handledande samtal via nätet. Det kommer att ske i form av ett projekt som vi kommer att skriva mer om när det blir dags.
   Att rekrytera nya kontaktfamiljer och familjehem är en pågående utmaning och vi provar ständigt nya rekryteringsvägar. Vet ni någon som kan vara intresserad och lämplig så be dem gärna att kontakta oss. Information och kontaktuppgifter finns på vår hemsida: www.haninge.se/familjehem

Till alla er som har uppdrag som familjehem, kontaktfamilj och kontaktperson åt Haninge Kommun: Tack! Ni gör verkligen en skillnad för barn och ungdomar.