Johannas resa: Har vi satt henne i båten ska vi också ro den i land

Del 6 av Johannas resa– en berättelse om hur det kan vara att vara biologiskt barn i ett familjehem.
Idag reflekterar jag kring hur det hade varit om jag hade fått fler möjligheter att prata med någon utomstående. Hur det hade blivit om en socialsekreterare hade fångat upp mig mer.


Jag vet vid något tillfälle att socialsekreterare frågat om jag ville prata, men att jag då hade sagt till mina föräldrar att det inte behövdes. Socialsekreteraren hade tolkat det som ett gott tecken, att jag upplevde att flickan var en del i vår familj och att det kändes självklart. Jag minns det som att det var en självklarhet att hon var en del i vår familj, men jag hade nog fortfarande ett stort behov av att prata.


I och med att det inte fanns utrymme till att riktigt tycka att det var jobbigt, gav jag kanske heller inte mig själv utrymme att våga känna efter. Jag hade nog behövt prata mer, även om jag inte gav uttryck för det. Jag tror det är viktigt, att hjälpa de biologiska barnen att prata och att ge utrymme för det. Att hjälpa dem att hantera sin oro och sina känslor som de bär på. Det vill jag verkligen slå slag för, att komma ihåg att hjälpa dem hantera allt som väcks i och med att vara familjehem.


För mig har uppdraget inneburit att vara storasyster åt någon som har haft mycket att bära på, att hjälpa henne att hantera sådant som jag själv aldrig haft erfarenhet av. Att stötta de biologiska barnen i att hantera alla de tankar och känslor som väcks, tänker jag också minskar risken för att de själva ska bära på saker som kan påverka deras liv på ett negativt sätt.


Mina föräldrar fick mig alltid att känna att det inte spelar någon roll vad vi barn gör eller inte gör mot varandra, det kommer inte att vara anledningen till att min lillasyster flyttar. Det minns jag som en stor trygghet. Det gjorde också att jag vågade bråka med henne, att jag vågade vara mot henne som jag var mot mina biologiska syskon. Att jag vågade ha ett ”vanligt syskonbemötande” gentemot henne, vilket jag idag tänker nog hjälpte oss mycket i vår relation.


En stark känsla mina föräldrar också förmedlade var att vi inte skulle ge upp. Pappa säger idag att de alltid tänkte att ”har vi satt henne i båten ska vi också ro den i land”. Det tänker jag att mina föräldrar förmedlade till oss barn. Det var självklart att hon skulle vara hos oss så länge hon behövde och att hon var där på samma premisser som vi andra.


Forts. följer men nu börjar vi närma oss slutet på resan!

Johannas resa: Prata om elefanten i rummet

Del 5 av Johannas resa– en berättelse om hur det kan vara att vara biologiskt barn i ett familjehem.
När vi i familjen idag pratar om hur allting har varit blir vi förvånade över att vi tyckt och tänkt så olika. Att vi faktiskt inte vetat hur den ena eller andra känt och tänkt. Det är så mycket som vi inte visste att vi burit på. Alla våra olika tankar kring vad det har inneburit för oss som individer och för oss som familj. Vi inser alla att vi skulle ha pratat mycket mer.


Mina föräldrar har varit fantastiska på att prata med min lillasyster om hennes historia, hjälpt henne att hantera de tankar och känslor som hon burit på. Men vi som familj har varit dåliga på att prata. På att ”prata om elefanten i rummet” som varit ett rent faktum. Mina föräldrar säger att de varit bra på att prata med varandra om hur de ska hantera situationer. Däremot kan vi alla känna att vi har saknat att ha suttit tillsammans hela familjen och pratat om saker. Hur blir det och är det för oss som individer och för oss som familj?


När jag idag har pratat med min lillasyster om vår barndom beskriver hon det som att det i början kändes som ett ”hon och dem”. Att hon stod lite utanför. Jag tänker att det inte är så konstigt att det kan vara så för familjehemsplacerade barn, att det är svårt att komma in i en familj man inte känner och att känna att man är en del av familjen. Men det var också vårt uppdrag som familj att hjälpa henne att komma in i den och att få henne känna sig som en del i familjen.


Idag tänker jag mycket kring det, att om vi hade neutraliserat situationen genom att prata om de spänningar som låg i luften, pratat om elefanten i rummet, så hade kanske min lillasyster också känt sig mer som en del i familjen. Jag tänker att det ju inte är någonting konstigt att det är en konstig situation, men det kan vara konstigt att inte prata om den konstiga situationen. Vi hade nog fått en annan förståelse för varandra om vi hade pratat mer.
Fortsättning följer...