En förälder som trots sin längtan orkat ha sitt barn i fokus och vars kärlek yttrade sig i en insikt i att jag kan inte ge mitt barn det den behöver men jag kan göra vad jag kan för att barnet ska bli tryggt där barnet är.
Föräldern som var uppfylld av längtan hade inte träffat sitt barn på länge och barnet hade varit placerat i jourhem och nu i familjehem. Föräldern förstod direkt att barnet nu blev orolig att behöva flytta från sitt familjehem. Föräldern såg förbi sina egna känslor och frågade oss "Tror ni att det kan hjälpa mitt barn om jag säger att nu är det här du ska bo och jag kommer att hälsa på".
En förälder som förstår hur viktig den egna inställningen är för att trygga barnen och sätta barnen i fokus. Föräldern har funnit en acceptans i sin situation, att det här kommer jag inte att klara av och orka och då ska mitt barn få det av någon annan.
Inom familjehemsvården får vi följa förändringens processer och vi vet att det går därför har vi alltid hoppet. Till hjälp har vi just de här starka ögonblicken, stunderna som vi tar med oss.
