onsdag 20 december 2017

Min tid som student på Familjehemsenheten




16 veckor har gått och min praktik på familjehemsenheten i Haninge är slut. Det känns vemodigt att packa ihop och säga hejdå till alla fantastiska och inspirerande människor som jobbar här.

Jag kom hit i början på september som en nyfiken, exalterad men nervös student. Jag möttes av en glad, lättsam, positiv och sammansvetsad grupp människor. Att vara student och komma in i en verksamhet och grupp som är starkt sammansvetsad tänker jag kan vara svårt, men familjehemsenheten har gjort det lätt för mig och välkomnat mig med öppna armar.


Det finns en ödmjukhet och en värme hos medarbetarna här och en stor respekt för de människor de möter i sitt arbete. Det är en kompetent grupp med lång arbetslivserfarenhet, vilket genomsyrar det arbete som utförs. De jobbar strukturerat och genomtänkt, är noggranna och eftertänksamma och arbetar ständigt med att utvärdera och förbättra sitt arbete.


Att vara student innebär ett ansvar för sin egen utveckling, att ha ett intresse och en vilja att lära sig. Att vara öppen för nya perspektiv och ta sig an arbetsuppgifter. Men jag tänker också att det krävs att studenten ges möjligheter till att våga ta initiativ och att vidga sina perspektiv. Det har medarbetarna här verkligen gett mig, möjligheter till att utvecklas. De har på ett öppet sätt delat med sig av erfarenheter, kunskap och olika sätt att tänka kring det arbete som utförs för att ge mig bästa möjliga förutsättningar under min tid här.


Jag går här ifrån med nya erfarenheter och kunskap, men framförallt med en varm känsla och en stor respekt för det arbete som utförs. Medarbetarnas engagemang och vilja att göra det så bra som möjligt för de människor de möter i sitt arbete är inspirerande.


Tack familjehemsenheten i Haninge kommun för den här tiden!




torsdag 14 december 2017

Johannas resa: Förberedelser och tankar inför uppdraget



 Del 1 av Johannas resa– en berättelse om hur det kan vara att vara biologiskt barn i ett familjehem


Min familj bestod av mamma, pappa, min 13åriga storebror, min 10åriga lillebror och så jag som var 11 år. Mina föräldrar tyckte att vi hade utrymme för ett till barn i familjen och att de hade tid och en vilja att hjälpa någon som behövde det. Jag minns att vi barn blev förberedda och att socialtjänsten kom och pratade med oss. Jag minns också att jag tyckte det kändes bra att jag fick möjlighet att uttrycka vad jag tänkte och kände. Det blev bestämt att en 6årig flicka skulle flytta in till oss, jag såg fram emot att få en lillasyster eftersom att jag bara hade bröder. Jag kommer att benämna henne som lillasyster i den här berättelsen, för det är vad hon är, min lillasyster.
   Vi hade flyttat till ett större hus vilket också innebar att jag hade fått det största rummet, dubbelt så stort som mina bröders. Jag var glad över det och påpekade gärna till mina bröder att jag minsann hade större rum än de. Att vara mellanbarn innebar att vara lite mittemellan på något sätt. Så att få det största rummet fick mig att känna mig speciell, tills jag insåg att vi skulle halvera mitt rum för att hon skulle få den andra halvan. Den där känslan av att ta från mig själv för att ge till någon annan blev så tydlig. Jag minns inte att jag gjorde någon stor sak utav det, förmodligen uttryckte jag någon form av besvikelse men det gjorde ingen skillnad. Hon skulle flytta in och behövde ju ett rum såklart, det förstod ju jag också.
   Innan vi träffade henne fick vi se bilder. Jag minns en bild som jag tittade mycket och länge på, satt och försökte föreställa mig hur hon skulle vara. Jag tyckte att hon var liten och söt och kommer ihåg en nervös men spännande känsla i magen. Funderade mycket kring vad hon tyckte om att göra och vad jag skulle visa henne och lära henne.
   Första gången jag träffade henne minns jag att jag kände mig stor, att det fanns ett ansvar från min sida. Mina föräldrar har aldrig lagt ett ansvar på oss biologiska barn, men jag tänker att det är ofrånkomligt att de biologiska barnen tar ett ansvar även om alla säger att de inte behöver det. Biologiska barn fyller också en viktig roll i uppdraget och idag tänker jag att det hade gynnat mig och mina bröder om vi hade pratat mer om det, vi hade behövt mer vägledning i hur vi skulle förhålla oss till henne och till situationen. Det hade nog gynnat oss alla.
 

fredag 8 december 2017

Elefanten i rummet


Nu är grundutbildningen för våra nya familjehem avslutad för den här terminen. Ett populärt inslag på utbildningen var Johannas medverkan utifrån sin upplevelse att växa upp som biologiskt barn i ett familjehem. Hennes berättelse blev en påminnelse för flera av familjerna gällande deras egna barn och respons som Johanna fick var:
- En ärlig berättelse, några tyckte det var skönt att jag berättade ärligt och öppet om det som var jobbigt.
- Intressant att lyssna på biologiska barnets perspektiv, då det berörde de flesta familjehemmen.
- Några tog med sig att det är viktigt att "prata om elefanten i rummet".

Johannas fokus var utifrån sig själv och hennes upplevelser av att vara biologiskt barn i ett familjehem. Vilka svårigheter det innebar och hur relationer påverkades på olika sätt. Vad hon idag tänker var viktigt då och vad hon hade behövt mer av men också hur det har präglat henne till att bli den hon är idag.


I sin berättelse tog Johannas upp teman som: Förberedelser inför uppdraget och tankar kring det. Förhållningssätt och vad som blev annorlunda. Syskons olika uppfattning och roller. Syn på umgängen. Vad som var bra och vad hon hade behövt mer av samt hur hon ser på det idag.
Nyfiken på att få veta mer? Nästa vecka kan ni börja följa Johannas resa.


Grundutbildningen genomförs i samarbete med Södertörns kommunerna och FoU Södertörn.