När vi blev familjehem; Resan dit

Del 1. En vardag mitt i livet kom det ett mail från skolan om att kommunen sökte familjehem. Något som den här gången dröjde sig kvar i mina tankar lite längre än tidigare utskick och annonser. När min man samma kväll sa – ska vi inte svara och ta reda på mer? Vi har ju pratat om det länge och nu kanske det är dags?


Visst hade vi pratat om det flera gånger, så många barn och ungdomar som behöver ett hem och hjälp under sin uppväxt. Min man som i sitt arbete kommer i kontakt med så många barn som far illa och jag som är engagerad och social har ju tänkt på det – men ska vi ta steget nu? Det gjorde vi – tack och lov!


Vi är jag Marie, egenföretagare och min man John och vår dotter Wilma som då var 10 år när vi svarade på mailet. Vi blev ganska snabbt kontaktade om att vi var välkomna på ett infomöte men som vi inte kunde komma på då vår kalender var fullbokad. Då bestämde vi ett möte med socialsekretaren som är ansvarig för nyrekrytering av familjehem. Det var ett positivt möte och efter det åkte vi hem för att berätta för Wilma. Wilma blev så glad, hon blev direkt nyfiken och ställde all världens frågor. Vi kunde ju inte svara på många men vi i familjen hade bestämt oss – vi ville försöka bli ett familjehem!


Jag och John fick mötestider och kalendern bokades upp; utredning, intervjuer, djupintervjuer och kartläggning. Det var något nytt för oss – spännande men ovant. Det var utvecklande och det kändes seriöst med referenstagning och intervju av nära och kära.


Minns speciellt en gång när Wilma undrade – ”om inte vi blir godkända kommer jag att få flytta då” så som bara ett barn kan tänka. Jag log och förklarade att hon inte behöver oroa sig. Idag skrattar vi åt det och jag tycker att det finns något tänkvärt i det.

Fortsättning följer...

Namnen är fingerade.

Bildkälla: Mostphotos.