En ny resa inleds: Första mötet

Del 5: I den här berättelsen fortsätter vi följa ett familjehem och framförallt en familjehemsmamma i tankar och känslor från placering och vidare på deras resa…

Det tar en timme att åka hem till jourhemmet och vi har köpt med oss en blomma till familjen. Vi ringer på och möts utav ett varmt hej och vi kliver in. Mini tittar storögt på oss från jourhemsmammans famn och våra barn tittar storögt tillbaka. Liten och Mellan ser alla leksaker som ligger på golvet och börjar ganska snart leka med dem. Mini kryper runt, tittar och iakttar. Papporna sätter sig vid bordet och börjar prata, om vägen hit och om väder och vind och de skrattar. Stor kommer och ställer sig bakom mig och viskar tyst så bara jag hör;
– Det är den sötaste babyn jag någonsin sett, jag är såld!

Och jag andas ut. Jag står där och ler och kryper sen ner på golvet bredvid Liten och Mellan och bara sitter där. Tittar och ser på Mini som avvaktande ser på oss med en frågande blick och som sedan kryper tillbaks till jourhemsmamman för att få tryggheten.

Vi fikar allihop tillsammans och sen är det dags för Mini att gå och sova middag. Precis innan vi åker så sitter jag på golvet igen och Mini kryper kort upp i min famn. Alla barriärer brister för mig och mina ögon blir glansiga. Inga av de andra barnen eller de vuxna ser, de fikar fortfarande, vilket är tur. Det är bara jag och Mini där just då och jag tittar på babyn och viskar tyst;
– Hej vännen, jag ska finnas här för dig så länge du behöver.

På vägen hem i bilen så somnar både Liten och Mellan ganska snart. Jag, min man och Stor pratar mycket och länge i bilen. Stor häpnar över hur de mindre barnen skötte sig som A-barn och var så där fina och omtänksamma som man alltid önskar att de var i vardagen. Jag och mannen instämmer och vi alla skrattar, tänk om vardagen alltid såg ut så… Och Stor fortsätter att prata på om vilka färger och kläder som Mini passar i för att sedan helt tröttna och sätta in hörlurarna i öronen och med ett bestämt ”jag vill inte bli störd” titta på Youtube.

Mannen kör bilen och är i sina egna tankar och jag som är glad att jag valde att köra dit och inte hem får en stund för mig själv. Vi båda känner att det inte behövs prata så mycket mer utan att bara få sammanfatta, var och en på sitt eget sätt. Känner mig helt slut av alla känslor under eftermiddagen. Tillsammans med min man balansera våra barn, vara trevlig mot jourhemmet, ta in allt vad Mini är, le och vara glad. Samspela med alla. Jag känner mig helt slut och somnar sista biten i bilen

I morgon åker jag tillbaks till jourhemmet igen för att påbörja den verkliga resan; att lära känna Mini på riktigt.


Barnet på bilden har inget samröre med barnet i texten.