I dag när jag tänker tillbaka, så ser jag att bli familjehem har påverkat vår familj på många sätt. Det har påverkat relationerna i familjen och också mig som individ. I dag kan jag se att det var varit mycket som varit jobbigt. Det innebar ett större ansvar för mig som barn i familjen, det innebar att jag fick bortse från mina egna behov ibland och att jag också bortprioriterade saker för att lägga tid och energi på relationen till min lillasyster. Det innebar också att relationen till mina bröder påverkades. Trots det skulle jag aldrig vilja spola tillbaka tiden, jag skulle aldrig vilja få det ogjort. Att vara familjehem har varit det bästa beslutet min familj tagit och jag avgudar mina föräldrar för deras självklara inställning till att hjälpa andra. Idag har min lillasyster och jag en jättestark och fin relation. Vi är syskon och även om det är en skillnad i att vara biologiska syskon och familjehemssyskon så har vi en syskonrelation som är stark på ett annat sätt. Vi har valt varandra.
Idag har vi pratat med varandra om när vi kände att vi var syskon på riktigt. Min syster säger att det blev en skillnad i vår relation när jag började prata om den, när jag sa att jag hoppades på att få bli moster till hennes barn om hon får några och vise versa. Hon upplever att vår relation förändrades efter det. För mig har det under vår uppväxt handlat mycket om att inte riktigt våga lita på att släppa in henne, för vad händer om hon försvinner och hur blir det för mig då. För några år sedan valde jag att våga offra det, våga riskera något för att vinna. Jag reflekterar kring det där idag, att som familjehem vara den som släpper in, kanske ta det första steget och offra lite mer för att ge barnet möjlighet att ta den platsen. Det kan ju innebära att barnet inte tar den platsen, men om barnet gör det så har man vunnit så mycket tänker jag. Jag har vunnit en syster där vi har en stark tillit till varandra. Den där relationen där man inte på något sätt måste ha med varandra att göra men man vill.
Jag har lärt mig mycket under min uppväxt med att vara familjehem. Sådant som jag idag ser som en självklarhet. Sådant som jag inte behöver arbeta med mig själv kring för att tänka eller känna. Jag har lärt mig att inga människor är mindre värda och jag har lärt mig att skilja på människa och handling. Jag tror att jag genom mina erfarenheter kring att ingå i ett familjehem fått en mer ödmjuk inställning till livet och till människor. Jag har en förståelse för hur viktiga ens föräldrar är, trots deras svårigheter. Det finns styrkor hos alla föräldrar och de styrkorna kan göra mycket för barnet, även om det också finns oförmågor. Jag har lärt mig att en människa kan göra stor skillnad för en annan. Det viktigaste jag tror att jag lärt mig är att om du ger får du tillbaka, på ett eller annat sätt. Jag har fått en klok, företagsam, stark och oerhört varm och tillitsfull lillasyster som idag är 21 år gammal. Jag har svårt att se vad jag skulle göra utan henne.
Nu är Johannas resa slut och vi är tacksamma för förmånen att få följa den!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar