onsdag 10 januari 2018

Johannas resa: Förhållningssätt och vad som blev annorlunda

Del 2 av Johannas resa– en berättelse om hur det kan vara att vara biologiskt barn i ett familjehem.

Det första året minns jag som kul. Jag tog min nya syster under mina vingar och lärde henne om vår familj. Vi pysslade tillsammans och jag minns tiden som spännande och rolig. Hon anpassade sig bra till mig och gjorde som jag sa, vilket förmodligen är en av fler anledningar till att jag tyckte att det var en väldigt bra tid.



Jag minns känslan av att vilja knyta henne till oss, jag ville att hon skulle kalla mina föräldrar för mamma och pappa, att hon således skulle bli en del av oss. Någonting som jag idag reflekterar kring måste ha varit svårt att förhålla sig till som barn. Hur ska jag förhålla mig till henne utifrån att hon ska bli en familjemedlem men samtidigt har en familj? Vem blir jag i det, hur mycket ska jag våga släppa in henne och vad händer om hon försvinner?

Egentligen blev allt annorlunda än vad jag hade tänkt mig. Jag minns att jag tänkte att det skulle bli kul att få en lillasyster, att vi skulle leka ihop och att jag skulle lära henne saker. Så blev det ju också, men det där andra, det känslomässiga och relationsmässiga var någonting jag inte hade tänkt på eller som jag inte kunde föreställa mig. Hur blir det då att faktiskt släppa in någon helt okänd i sin familj, att dela på sina föräldrar, att ge plats åt någon som behöver mer än en själv?

Jag tänker att jag inte blev lika viktig längre, mina problem var inte lika stora och då blev de kanske heller inte lika viktiga. Jag minns känslan av att bli bortprioriterad även om jag vet att mina föräldrar såklart tyckte att vi biologiska barn var minst lika viktiga. Men att ta in ett barn i familjen som behövde mycket kärlek och omsorg, innebar att jag behövde lämna plats och då blev jag heller inte lika viktig som jag var innan.

I takt med att hon blev trygg i vår familj förändrades också hennes beteende. Hon hade stunder då hon av förklarliga skäl mådde dåligt och agerade ut. Hon bar på någonting som jag inte kände till och det blev tydligt när hon blev arg eller ledsen. Det var jobbigt och frustrerande att inte kunna trösta henne. Det var svårt att hantera att hon bar på saker som hon måste lära sig att leva med och jag måste lära mig att leva med att inte kunna vara en del av de minnen hon bär på.
Fortsättning följer...

1 kommentar:

  1. Så roligt att få hänga med på din resa! Kram

    SvaraRadera