Att lära känna varandra

När vi blev familjehem, del 5: Den här killen var som en solstråle när han kom till oss och mycket fascinerad av lysknappar och att tända och släcka lampor. Han tog oss gärna i handen och visade oss alla knappar han hittat i vårt hus. Han hade ett bagage som vi inte visste något om men som visade sig tydligt i hans fascination och utveckling.


Här började vår utmaning i att försiktigt öppna Isaks ryggsäck och se vad han fyllt den med, både önskade och oönskade upplevelser. Vilka erfarenheter han saknar är en tanke vi alltid bär med oss. Han hade mycket låg motorisk erfarenhet och inga känslouttryck, han kunde göra sig illa rejält utan att han grät eller reagerade alls.


De första dagarna ville han inte bada, borsta tänderna eller ha någon kram eller läggningsrutin. Så John berättade en saga ur minnet, var kvar i rummet tills han somnat. Vi fick smyga in en hand i hans så att vi fick hålla handen när han somnade. Vi ville att han skulle veta att vi fanns där hela tiden. Steg för steg med stort tålamod närmade sig Isak oss och snart ville han ha godnattkramar av oss alla.


Hans säng blev orörd i hans rum då vi bestämde att han skulle må bäst av att sova i samma rum som mig och John. När han kom hem till oss hade han flera allergier eller intoleranser som efterhand försvann helt. Hans oroliga mage blev bättre allt eftersom. Vi tror att hans kropp sa ifrån och att det lugnade sig även inuti honom.


Han var ett yrväder och vi visste inte när och om han skulle testa något nytt bus. I mataffären kunde han löpa amok eller krama en okänd människa. Han hade nu även upptäckt solen och att solen går i moln, det finns skugga och att solen går ner. Detta var ett stort bekymmer för honom och han blev lika upprörd varje gång.


Som familjehem så hade vi stort fokus på Isak, inte bara att fylla honom med rätt erfarenheter i vardagen utan även ta hjälp från Prima Barn och BVC. Vi hade bra möten med våra kontakter på socialförvaltningen och vi skulle snart få gå vår familjehemsutbildning. En utbildning som vi först kände skulle ta dyrbar tid men som vi båda sedan tyckt varit guld värd!


Wilma visade en omtänksamhet som vi tyckte var väl värd titeln ”Årets Storasyster”. Hur hon upplevde resan fram till nu kommer hon att skriva om vid ett annat tillfälle.



Namnen är fingerade.
Bildkälla:Mostphotos

Nu är det dags igen!

Förra gången kom 18 intresserade, hur många blir det den här gången? Nästa torsdag den 15 november har vi ett informationstillfälle för er som är intresserade av uppdrag som familjehem respektive kontaktfamilj för Haninge kommun.


Vid mötet ges lite allmän information om vad de båda uppdragen innebär samt hur det går till med utredning och matchning.


Självklart får ni också möjlighet att ställa frågor till två av de som arbetar med just rekrytering och utredning av uppdragstagare; Carina Gustavsson och Cina Andersson.


Är du intresserad men inte har möjlighet att komma så kan du kontakta Carina (familjehem) och Cina (kontaktfamilj/person) via mejl: carina.gustavsson@haninge.se  cina.andersson@haninge.se


Mötet hålls i Haninges kommunhus, Rudsjöterassen 2, 15 november kl. 16.45. Föranmäl dig gärna till Carina Gustavsson.

Förberedelser

När vi blev familjehem, del 4: Så spännande, pirrigt och så många tankar vi hade. Våra middagssamtal med förväntan, frågor och glädje. Allt vi behövde göra, allt vi ville göra och vad vi inte borde göra. Wilma som såg fram emot ett familjehemssyskon hade stora planer om lek och bus. Jag och John som nu skulle börja om med en liten. En ny fas i livet som skulle bli verklighet inom en snarare framtid än vi trott.


Vi fick kort därefter träffa jourhemskonsulenten och jourhemmet där Isak fanns, de berättade om lilla grabben och vi ställde frågor. Vi planerade in tider för inskolning, den första perioden. Hur skulle vi öppna vårt hem för denne krabat och vilka behov fanns?


Isak hade inget med sig från sitt hem så vi fick handla allt, stort som smått. Tiden var knapp och vi välkomnade e-handeln. Minns en kväll när vi valde kläder tillsammans. Wilma valde vackra färgstämda plagg, jag praktiskt och John något för coola killen. Att tillsammans planera stort som smått var nog en viktig pusselbit.


Våra vänner och familj hjälpte till, Isaks rum måste färdigställas. Det målades och monterades möbler samtidigt som vi planerade för kommande inskolning. En annan viktig pusselbit är ju att hinna med vardagen och Wilma. Vi informerade Wilmas lärare om att hon skulle få ett familjehemssyskon och vi bestämde oss för att ta en långweekend till Spanien innan inskolningen skulle börja.

Forts följer...

Namnen är fingerade.
Bildkälla:Mostphotos

Vi kommer att bli Familjehem!

När vi blev familjehem, del 3: Det finns en liten kille på ungefär två år, som idag är i ett jourhem och som vi matchat ihop med er. Han heter Isak, sa vår familjehemsrekryterare när vi sågs igen. Vi vet inte så mycket om honom men han kommer att behöva stöd på alla plan. Vad som beror på omständigheter eller annat vet vi inte.


Vi såg på varandra John och jag. John frågade om hur socialtjänsten kommit i kontakt med Isak. Jag frågade om han fått vård, om en läkare träffat honom. Massor av tankar och frågor både uttalade och inte sagda. Vi fick frågan om hur det kändes och jo det kändes fortfarande bra. Vi var beslutsamma och vi ville gå vidare. Nu fick vi också se ett fotografi på lilla Isak – ett stort leende och två ögon mötte mig. Här och nu började oron släppa och övertygelsen om att vi tagit rätt beslut infann sig.


Vem ska vara den som Isak ska anknyta med undrade vår familjehemssekreterare. Den av er kommer att behöva ta tjänstledigt då Isak behöver tid och framförallt lugn och ro. Eftersom jag var i nystart med mitt egna företagande så blev det min man som skulle bli Isaks trygghet den närmsta framtiden. För John var det ingen ovan roll då han faktiskt tog nästan hela föräldraledigheten med Wilma.


På vägen hem från mötet ringde farmor och ville veta allt. Jo det är en kille, snart 2,5 år, hörde jag John svara. Jo absolut, Marie tycker han ser ut som mini Maradona. Ja vi ska ses snart…

Forts. följer...

Namnen är fingerade.

Bildkälla: Mostphotos

Att välkomna ett barn

När vi har ett nytt familjehem utredda och redo att ta emot ett specifikt barn ber vi dem alltid att göra i ordning en presentation av sig själva. Familjerna tar fram lite bilder och skriver korta beskrivande texter om sig och familjen.

Beskrivningarna/presentationerna tar vi sedan med oss till barnet så att hen får möjlighet att se vilka vi pratar om när vi berättar att vi har en familj som de ska flytta till. Dels kan vi se på bilderna och läsa tillsammans om familjen. Dels har barnet kvar materialet och kan återgå till det när hen själv vill för att titta lite till på familjen som väntar på att få välkomna just mig.

Presentationerna kan se väldigt olika ut och det finns absolut inga rätt eller fel. På bilden ser ni en presentation i form av en fotobok som ett familjehem gjort nu i höst och som ett barn snart kommer att få. Det jag tycker är lite extra fint med just den här presentationen är att familjen har gjort två exemplar så att även barnets förälder ska få samma information och kanske känna sig lite tryggare i vem familjen är som ska bli familjehem och välkomna just deras barn.

Digitala samtal - Helt rätt i tiden

Nyligen genomförde vi en utbildning om rådgivning och stöd på nätet via videosamtal och chatt. Deltagare var socialsekreterare från familjehemsvården med gruppledare tillsammans med socialsekreterare med ansvar för andra former av heldygnsplaceringar av barn och unga samt deras gruppledare. Utbildare var Tanja och Daniel från Trygga relationer som ni kan se på bilden.

 

Bakgrunden till utbildningen är ett projekt via Tillgänglighetsmiljonen där vi tänker att vi med hjälp av dagens teknik främjar en ökad tillgänglighet och delaktighet i vården för placerade barn och unga.  Dessutom på ett sätt som ofta passar dagens unga i dag men som framför allt kanske passar de placerade barn och unga med neuropsykiatriska diagnoser lite extra. Deras familjehem får ett mer tillgängligt stöd och vägledning vilket ökar kvaliteten, säkerheten och tryggheten för vården av barnen.

 

Det blev en uppskattad utbildning i vilken deltagarna visade en ambition om att få till en bättre kommunikation. Trots att vi alla inte tillhör samma enhet i vardagen så samarbetade vi som grupp med varandra på ett bra sätt och var nyfikna och öppna för att prova på tekniken vid videosamtal och chat.

 

Vad tyckte då de som var med?

• Utbildningen var väldigt lärorik och jag tog med mig samtalsmetodiken, där vi ska följa en röd tråd i samtalet från början till slut för att få till ett bra samtal. Vi fick också bra tips och råd för hur vi ska föra de "tyngsta samtalen". Det var även nyttigt att påminnas om att föra en metakommunikation – att samtala om samtalet.
• Intressant, nytänkande och lärorikt. Det gav mig inspiration till ett nytt sätt att samtala med barn, ungdomar och familjehem.
• Det var en spännande och inspirerande utbildning som känns helt logisk och rätt i tiden och vi är sugna på att sätta igång. 

När vi blev familjehem; I augusti kom beskedet

När vi blev familjehem, del 2.
Det blev sommar och snart skulle vi få veta om vi blev godkända. En dag i augusti kom beskedet. Vi ska få bli familjehem! Det var ett så roligt och glädjefullt besked. Vi skulle kunna ge Wilma ett syskon och det värdefulla att växa upp med ett syskon. Någon ska flytta hem till oss. Nu skulle vi pusslas och matchas ihop med en liten som vi skulle kunna ge bästa möjliga förutsättningar för.


Ganska snart återkom familjehemsenheten och de ville boka möte, vi skulle få veta mer. Det var med fjärilar i magen jag och John möttes utanför kommunhuset. En kram och våra ögon såg på varandra – nu är det på riktigt. Vi blev inropade och vår förväntan var så påtaglig. Sen fick vi veta att det fanns ett barn på ca 2,5 år som fanns i ett jourhem sedan en tid tillbaka. Det skulle kunna bli en lång placering vilket skulle passa vår familj.


Vi fick frågan om hur vi skulle ställa oss till om förälder hade psykisk ohälsa. Vi fick veta att barnet kan ha någon diagnos eller problematik och hur ställde vi oss till det? Men vi var stärkta i vår beslutsamhet att låta vår familj berikas med barn så vi svarade att vi vill och tror att vi klarar detta. Nu skulle vi ses om någon dag och sedan planera vidare om när vi skulle få träffa den lilla. Jo jag grät en skvätt av glädje. Sen kom jag på att vi måste barnsäkra hemmet!


Åh att få fixa barnrum – så roligt. Vi åkte till det stora varuhuset och hittade det mesta där. Wilma valde och hjälpte till och våra vänner hjälpte oss att måla och fixa rummet. Vi ville ju att det skulle vara tryggt och välkomnande. Kille eller tjej – snart vet vi! Vill du veta? Då berättar jag det i nästa inlägg.

Fortsättning följer...

Namnen är fingerade.

Bildkälla: Mostphotos.