Alltid uppskattat med positiv feedback

Visst är det oftast så att vi människor har lättare att påpeka när vi inte är nöjda med något än tvärtom, att uppmärksamma det vi tycker är bra. Kanske är det just därför vi blir lite extra glada när vi får ta emot någon annans uppskattning för något vi gjort eller hur vi har gjort det.


Jag har två exempel på det från vår verksamhet som jag vill dela med mig av.


Det ena gäller ett familjehem som avslutades efter en turbulent tid där familjehemmet i ett avslutande möte sa till barnsekreteraren: "Vi upplevde socialtjänsten som närvarande, vi gjordes delaktiga och vi kände oss aldrig ensamma."


Det andra exemplet gäller bemötandet från familjehemsrekryteraren under rekryterings/utredningsperioden. Familjehemmet lyfter upp att trots att de själva var pratiga och ifrågasatte så lät familjehemsrekryteraren dem hållas och prata till punkt varje gång. Familjehemmet uttrycker även "Trots vår kaxighet så dömde du inte ut oss utan fortsatte vara balanserad och ödmjuk. När vi inte förstod så förklarade du igen utan att bli irriterad eller nedlåtande."


Kommunikation och bemötande, väsentligt i vårt sociala arbete, kombinerat med tydlighet, delaktighet och ödmjukhet och så klart en gnutta tålamod dessutom. Fantastiska socialsekreterare vi har!


Bildkälla: Mostphotos

Nu kör vi igång igen!

Semestrarna börjar gå mot sitt slut och de flesta av oss är tillbaka på jobbet igen. Efter en sådan här sommar kan vi vara samstämmiga i att vi hade i alla fall tur med vädret.


Jag kan konstatera att vår höst här på familjehemsenheten rymmer en hel del kompetens- och kvalitetsutveckling vilket känns både spännande och stimulerande.


Familjehemsvården ska få en skjuts i att använda tekniken bättre i vårt arbete genom en utbildning i digitala samtal som vi tänker ska främja tillgängligheten. Vi ska även fördjupa oss i samtal med barn som är utsatta för våld. Med stöd av våra specialistsocionomer ska vi utveckla arbetet med vårdplaner och genomförandeplaner. Vi ska tillsammans med resten av avdelningen bli mer insatta i HBTQ.

Det var några exempel på vad hösten kommer innehålla för vår del. Själv ska jag få förmånen att lära mig att leda en evidensbaserad praktik vilket rent praktiskt innebär att jag ska implementera en metod i arbetet på enheten.

Vi återkommer under arbetets gång och jag inser att jag har några blogginläggsteman klara för hösten. Det här ska bli kul, nu kör vi!


Bildkälla: Pixabay

Sommaren är full av roliga aktiviteter!

Så var det dags igen för sommarlov, semestertider, sol, bad, lite glass och mycket mer. Vet du om att det finns ett brett utbud av aktiviteter för sommarlovslediga barn i Haninge kommun?


Det är aktiviteter som teater, dans, skrivarkollo och gratis sommarsimskola för 6 åringar. Eller varför inte gå på trädgårdsfest, åka på sommarläger i skärgården eller boka ett gaming rum tillsammans med kompisarna.


Mer info finns på kommunens hemsida.det är bara att trycka här så kommer du dit. Glöm inte bort att det är skönt att bara vara också, ta det lugnt och läsa en bok.


Nu gör jag ett semesteruppehåll på bloggen och önskar er alla en skön sommar!

Hos oss har vi alla huvudrollen!

På familjehemsenheten har vi olika roller och tillsammans kompletterar vi varandra och bildar en enhet i syfte att skapa bättre förutsättningar för barns utveckling.


Även om vi alla har en huvudroll så är det barnet som har stjärnrollen, vars behov ska tillgodoses.

Förutom barnen så finns det en i gruppen som har lite mer stjärnglans än oss andra och som medverkar i en kort film om Haninge som arbetsgivare, Carina. Om du vill höra Carina berätta hur hon upplever sitt arbete och vår arbetsgrupp så kan du klicka HÄR


I filmen får du möjlighet att se några av oss. Just nu behöver vi komplettera vår rolluppsättning och söker en barnsekreterare - Kanske är det du som är redo för en huvudroll? För att komma till vår annons klicka HÄR

Vår nyckel

I veckan blev några av oss från familjehemsenheten tillsammans med representanter från våra utredningsenheter intervjuade av Socialstyrelsen. Bakgrunden till det är ett regeringsuppdrag i vilket Socialstyrelsen har bedömt att en del ska rymma utvecklingsarbete kring nätverksplaceringar. Intervjun ingår i en förstudie för att ta reda på hur nätverkshem används, vilka hinder som finns och vilket behov av stöd kommunerna har i sitt arbete med nätverkshem.


Ni kanske undrar vad vi menar med nätverkshem; familj, släkt, vänner, personer i barnets nätverk som är viktiga för barnen. Av de barn och ungdomar som idag är placerade i familjehem av Haninge så är en fjärdedel av dem placerade i sitt nätverk. Det blev tydligt under intervjun att vår avdelning Barn och Unga har ett självklart nätverkstänk och arbetar metodiskt med att involvera och aktivera barnens nätverk. Kände mig stolt över det arbete vi bedriver och den professionalitet vi har som hjälper oss igenom bedömningar som inte är så lätta och ofta känsloladdade.


Om förstudien resulterar i att Socialstyrelsen tar fram tydligare riktlinjer så är det en stor hjälp i våra bedömningar, för de är komplexa. Vad är då vår nyckel när det gäller nätverksplaceringar? Vi tänker att det är att vi initialt utforskar nätverket och tar med det in i familjehemsrekryteringen och att vi i rekryteringen utmanar och utforskar de svårigheter som vi vet finns och kan uppstå.

Johannas resa: Om du ger får du tillbaka, på ett eller annat sätt

Del 7 av Johannas resa– en berättelse om hur det kan vara att vara biologiskt barn i ett familjehem.
I dag när jag tänker tillbaka, så ser jag att bli familjehem har påverkat vår familj på många sätt. Det har påverkat relationerna i familjen och också mig som individ. I dag kan jag se att det var varit mycket som varit jobbigt. Det innebar ett större ansvar för mig som barn i familjen, det innebar att jag fick bortse från mina egna behov ibland och att jag också bortprioriterade saker för att lägga tid och energi på relationen till min lillasyster. Det innebar också att relationen till mina bröder påverkades. Trots det skulle jag aldrig vilja spola tillbaka tiden, jag skulle aldrig vilja få det ogjort. Att vara familjehem har varit det bästa beslutet min familj tagit och jag avgudar mina föräldrar för deras självklara inställning till att hjälpa andra. Idag har min lillasyster och jag en jättestark och fin relation. Vi är syskon och även om det är en skillnad i att vara biologiska syskon och familjehemssyskon så har vi en syskonrelation som är stark på ett annat sätt. Vi har valt varandra.

Idag har vi pratat med varandra om när vi kände att vi var syskon på riktigt. Min syster säger att det blev en skillnad i vår relation när jag började prata om den, när jag sa att jag hoppades på att få bli moster till hennes barn om hon får några och vise versa. Hon upplever att vår relation förändrades efter det. För mig har det under vår uppväxt handlat mycket om att inte riktigt våga lita på att släppa in henne, för vad händer om hon försvinner och hur blir det för mig då. För några år sedan valde jag att våga offra det, våga riskera något för att vinna. Jag reflekterar kring det där idag, att som familjehem vara den som släpper in, kanske ta det första steget och offra lite mer för att ge barnet möjlighet att ta den platsen. Det kan ju innebära att barnet inte tar den platsen, men om barnet gör det så har man vunnit så mycket tänker jag. Jag har vunnit en syster där vi har en stark tillit till varandra. Den där relationen där man inte på något sätt måste ha med varandra att göra men man vill.


Jag har lärt mig mycket under min uppväxt med att vara familjehem. Sådant som jag idag ser som en självklarhet. Sådant som jag inte behöver arbeta med mig själv kring för att tänka eller känna. Jag har lärt mig att inga människor är mindre värda och jag har lärt mig att skilja på människa och handling. Jag tror att jag genom mina erfarenheter kring att ingå i ett familjehem fått en mer ödmjuk inställning till livet och till människor. Jag har en förståelse för hur viktiga ens föräldrar är, trots deras svårigheter. Det finns styrkor hos alla föräldrar och de styrkorna kan göra mycket för barnet, även om det också finns oförmågor. Jag har lärt mig att en människa kan göra stor skillnad för en annan. Det viktigaste jag tror att jag lärt mig är att om du ger får du tillbaka, på ett eller annat sätt. Jag har fått en klok, företagsam, stark och oerhört varm och tillitsfull lillasyster som idag är 21 år gammal. Jag har svårt att se vad jag skulle göra utan henne.

Nu är Johannas resa slut och vi är tacksamma för förmånen att få följa den!

Johannas resa: Har vi satt henne i båten ska vi också ro den i land

Del 6 av Johannas resa– en berättelse om hur det kan vara att vara biologiskt barn i ett familjehem.
Idag reflekterar jag kring hur det hade varit om jag hade fått fler möjligheter att prata med någon utomstående. Hur det hade blivit om en socialsekreterare hade fångat upp mig mer.


Jag vet vid något tillfälle att socialsekreterare frågat om jag ville prata, men att jag då hade sagt till mina föräldrar att det inte behövdes. Socialsekreteraren hade tolkat det som ett gott tecken, att jag upplevde att flickan var en del i vår familj och att det kändes självklart. Jag minns det som att det var en självklarhet att hon var en del i vår familj, men jag hade nog fortfarande ett stort behov av att prata.


I och med att det inte fanns utrymme till att riktigt tycka att det var jobbigt, gav jag kanske heller inte mig själv utrymme att våga känna efter. Jag hade nog behövt prata mer, även om jag inte gav uttryck för det. Jag tror det är viktigt, att hjälpa de biologiska barnen att prata och att ge utrymme för det. Att hjälpa dem att hantera sin oro och sina känslor som de bär på. Det vill jag verkligen slå slag för, att komma ihåg att hjälpa dem hantera allt som väcks i och med att vara familjehem.


För mig har uppdraget inneburit att vara storasyster åt någon som har haft mycket att bära på, att hjälpa henne att hantera sådant som jag själv aldrig haft erfarenhet av. Att stötta de biologiska barnen i att hantera alla de tankar och känslor som väcks, tänker jag också minskar risken för att de själva ska bära på saker som kan påverka deras liv på ett negativt sätt.


Mina föräldrar fick mig alltid att känna att det inte spelar någon roll vad vi barn gör eller inte gör mot varandra, det kommer inte att vara anledningen till att min lillasyster flyttar. Det minns jag som en stor trygghet. Det gjorde också att jag vågade bråka med henne, att jag vågade vara mot henne som jag var mot mina biologiska syskon. Att jag vågade ha ett ”vanligt syskonbemötande” gentemot henne, vilket jag idag tänker nog hjälpte oss mycket i vår relation.


En stark känsla mina föräldrar också förmedlade var att vi inte skulle ge upp. Pappa säger idag att de alltid tänkte att ”har vi satt henne i båten ska vi också ro den i land”. Det tänker jag att mina föräldrar förmedlade till oss barn. Det var självklart att hon skulle vara hos oss så länge hon behövde och att hon var där på samma premisser som vi andra.


Forts. följer men nu börjar vi närma oss slutet på resan!