En ny resa inleds: Första mötet

Del 5: I den här berättelsen fortsätter vi följa ett familjehem och framförallt en familjehemsmamma i tankar och känslor från placering och vidare på deras resa…

Det tar en timme att åka hem till jourhemmet och vi har köpt med oss en blomma till familjen. Vi ringer på och möts utav ett varmt hej och vi kliver in. Mini tittar storögt på oss från jourhemsmammans famn och våra barn tittar storögt tillbaka. Liten och Mellan ser alla leksaker som ligger på golvet och börjar ganska snart leka med dem. Mini kryper runt, tittar och iakttar. Papporna sätter sig vid bordet och börjar prata, om vägen hit och om väder och vind och de skrattar. Stor kommer och ställer sig bakom mig och viskar tyst så bara jag hör;
– Det är den sötaste babyn jag någonsin sett, jag är såld!

Och jag andas ut. Jag står där och ler och kryper sen ner på golvet bredvid Liten och Mellan och bara sitter där. Tittar och ser på Mini som avvaktande ser på oss med en frågande blick och som sedan kryper tillbaks till jourhemsmamman för att få tryggheten.

Vi fikar allihop tillsammans och sen är det dags för Mini att gå och sova middag. Precis innan vi åker så sitter jag på golvet igen och Mini kryper kort upp i min famn. Alla barriärer brister för mig och mina ögon blir glansiga. Inga av de andra barnen eller de vuxna ser, de fikar fortfarande, vilket är tur. Det är bara jag och Mini där just då och jag tittar på babyn och viskar tyst;
– Hej vännen, jag ska finnas här för dig så länge du behöver.

På vägen hem i bilen så somnar både Liten och Mellan ganska snart. Jag, min man och Stor pratar mycket och länge i bilen. Stor häpnar över hur de mindre barnen skötte sig som A-barn och var så där fina och omtänksamma som man alltid önskar att de var i vardagen. Jag och mannen instämmer och vi alla skrattar, tänk om vardagen alltid såg ut så… Och Stor fortsätter att prata på om vilka färger och kläder som Mini passar i för att sedan helt tröttna och sätta in hörlurarna i öronen och med ett bestämt ”jag vill inte bli störd” titta på Youtube.

Mannen kör bilen och är i sina egna tankar och jag som är glad att jag valde att köra dit och inte hem får en stund för mig själv. Vi båda känner att det inte behövs prata så mycket mer utan att bara få sammanfatta, var och en på sitt eget sätt. Känner mig helt slut av alla känslor under eftermiddagen. Tillsammans med min man balansera våra barn, vara trevlig mot jourhemmet, ta in allt vad Mini är, le och vara glad. Samspela med alla. Jag känner mig helt slut och somnar sista biten i bilen

I morgon åker jag tillbaks till jourhemmet igen för att påbörja den verkliga resan; att lära känna Mini på riktigt.


Barnet på bilden har inget samröre med barnet i texten.

En ny resa inleds: Ett litet barns undran

Del 4: I den här berättelsen fortsätter vi följa ett familjehem och framförallt en familjehemsmamma i tankar och känslor från placering och vidare på deras resa…
Snart är vi på väg
Dagen är här som ska föra oss samman med Mini. Mina känslor är huller om buller men jag försöker på bästa sätt spela hur lugn som helst inför barnen. Lyckas få på alla barnen rena kläder under en uppsjö av frågor.
– Men mamma, ska inte babyn ligga i din mage? undrar Liten.
– Kommer du ihåg, älskling, att jag berättade förut för dig att när du var baby så låg du i mamma Ms mage? Och hon tyckte du var den sötaste babyn i hela värden och hon tyckte så mycket om dig.

Barnet nickar och jag stannar upp i påklädningen och sluter mina armar om barnet och fortsätter mjukt: Mamma M kunde inte ta hand om dig längre för hon visste inte riktigt hur man skulle göra och då fick du komma hem till mig och pappa L. Och vi tyckte du var den sötaste babyn i hela världen precis som mamma M gjorde.
Liten brister upp i ett leende. Jaaa, säger barnet eftertryckligt. Ni skulle ta hand om mig! Som en liten liten söt mjuk kattunge!

Liten visar med händerna hur liten kattungen är och jag ler och nickar, förvånas av barnets liknelse men instämmer i påståendet: Ja, som en liten liten söt kattunge. Och vet du, precis samma sak är det för Mini. Vi ska ta hand om Mini precis som vi gjorde med dig.
Nu har Liten inte längre tid med prat utan trycker fort ner foten i skon och ropar åt Mellan och Stor som redan är ute vid bilen; Neeej, vänta på mig!

Frågorna kommer ibland från Liten, när jag minst anar, och det är ofta i korta sekvenser. Liten är ett barn som inte funderar så mycket över det här med flera mammor och flera pappor utan har hitintills bara accepterat det som det är och jag har tagit det i barnets takt, berättat och förklarat. Vi har tittat mycket på bilder av mamma M, pappa S och Liten som baby och korten hänger synligt i barnets rum och ibland kommer Liten gående med dem och vill att jag berättar om dem.

Nu är det dags och vi åker en söndag hela familjen hem till jourhemmet där Mini bor. Fortsättning följer nästa vecka!

Alla som står mig nära

En skildring från ett samtal mellan två socialsekreterare och ett barn placerat i familjehem.
En klump i halsen
Det har känts som en stor klump i halsen, berättar flickan. Jag har inte velat prata med någon om familjen och allt som hänt. Jag har bara velat glömma, velat vara som vanligt. Det är jobbigt att behöva prata med mamma och pappa i telefon, jag vill bara inte det. Men jag gillar inte att prata telefon med någon egentligen. Om du tex skulle ringa till mig och prata och fråga saker så skulle jag bara säga typ "Ja, nej, mm". Men det går bra att prata när vi ses, då är det roligt.
Kompisar, familj och socialtjänsten
Flickan vill gärna göra den uppgift vi föreslår, "jag gillar att rita jättemycket". Hon får ett stort papper att rita upp alla som är viktiga för henne på något sätt. Papperet fylls av kompisar, familjehemmet och ett biologiskt syskon. Flickan ritar hjärtan och skriver också mycket eller lite beroende på hur mycket personerna vet om hennes bakgrund. Det är tydligt att detta är något som är betydelsefullt för henne. Flickan ritar in oss två socialsekreterare, vi som har följt henne en tid, och säger att vi ska också vara med. "För ni står mig nära för att ni vet allt som har hänt".

 
Flickan har godkänt publicering av text och teckning.



Världens roligaste jobb

Socionommingel
I måndags var jag tillsammans med dessa fyra fantastiska socialsekreterare från vår socialförvaltning på Socialhögskolan i Stockholm för att marknadsföra yrkesrollen socialsekreterare och Haninge kommun som arbetsgivare. Gemensamt för de fyra är att de verkligen brinner för sitt yrke som de beskriver som världens roligaste jobb.
Färgstark vardag
Den beskrivning de fyra ger av sin vardag, varför deras arbete är så roligt, rymmer ord som meningsfullt, möten med människor, utvecklande, förändring och att göra skillnad. Som socialsekreterare får man verkligen vara med och göra skillnad i livets många skeden och den ena dagen är inte den andra lik. Som Anne sa i deras föredrag: "Det finns till och med en färg som heter kommunalgrå men vår verksamhet är allt annat än grå. Den är färgrik i och med alla möten med de färgstarka personer som vi möter".

Familjehemmens dag på Gröna Lund

Söndag den 4 september var det 15 års jubileum för familjehemmens dag på Gröna Lund. En dag då vi Stockholms kommuner som medverkar får möjlighet att bjuda våra familjehem på en glad och trevlig upplevelse tillsammans. Det är också en dag då familjehemsplacerade barn får känna att de inte är ensamma i världen om att vara familjehemsplacerad eller som ett barn uttryckte sig "Wow, vad många andra barn som är som jag!"

I år var det totalt 5000 barn och vuxna anmälda och som alltid hade vi tur med vädret, dagen bjöd på en rolig upplevelse och alla var glada. För en del barn blev det ett trevligt sätt att umgås med sina biologiska syskon som är placerade i andra familjehem än de själva. Det är en dag för barnens skull och som vi som arbetar med barnen gärna delar och gläds åt. Vårt yrke rymmer varierande arbetsuppgifter och ett av barnen utbrast vid åsynen av sin socialsekreterare "Jobbar du här också?"

Rätt barn i rätt familj

Matchning
Det är glädjande att vi just nu har kontakt med en del familjer som visat sitt intresse för att göra en insats för barn och unga i Haninge som behöver ett familjehem. Vi har samtidigt barn och unga som väntar på rätt familjehem för just dem. Matchningen, att just det här familjehemmet blir rätt för just det här barnet, är viktig så att barnet får den trygghet och omvårdnad som hen behöver. Situationen i familjehemmet måste bli stabil så att placeringen fungerar för det är ju så olyckligt för ett barn att behöva flytta på nytt.

Hur vet vi att vi matchar rätt?
Det vet vi inte alltid eftersom barnets beteende och personlighet förändras över tid beroende på miljö, ålder, mognad och bemötande. Därför är det viktigt att man som familjehem är flexibel, tålmodig, nyfiken och öppen för förändringar.

Kanske din familj är den rätta!
Kom och hämta mer information i kommunens tält på Haningedagen eller kom på vår infoträff den 19 september. Vill du veta mer läs på vår hemsida familjehem Haninge

Vikten av att lyssna

Varför frågar du vad jag tycker när du ändå gör som du vill?
En fråga som man kan få ibland men som kanske inte handlar om lyssnandet i sig utan snarare förväntningarna bakom orden. Inom barnavården kan relationen mellan oss som myndighet och de vi ska möta vara skör och spänd till en början. Mötena kan påverkas av rädsla, misstänksamhet och en oro; Vad kommer att hända mig och mitt barn utifrån det jag säger? Det jag vill kanske inte är detsamma som myndigheten bedömer som det bästa för mitt barn.


Du fattar ju ingenting!
Ett påstående som också är rätt så vanligt att vi får höra, återigen ett uttryck utifrån förväntningar. Genom att finnas kvar, fortsätta mötas och vara tydliga brukar en förändring komma så småningom. Vårt arbete handlar om att skapa förutsättningar för förändring och att vara med och bidra till en människas väg framåt är häftigt. Det är då vi får ett: Tack för att du har förstått och lyssnat på mig, det har betytt så mycket, även om du inte gjort det som jag har sagt!
Som en förälder så klokt sa: Känner man sig inte lyssnad på så funkar det inte!