Hos oss har vi alla huvudrollen!

På familjehemsenheten har vi olika roller och tillsammans kompletterar vi varandra och bildar en enhet i syfte att skapa bättre förutsättningar för barns utveckling.


Även om vi alla har en huvudroll så är det barnet som har stjärnrollen, vars behov ska tillgodoses.

Förutom barnen så finns det en i gruppen som har lite mer stjärnglans än oss andra och som medverkar i en kort film om Haninge som arbetsgivare, Carina. Om du vill höra Carina berätta hur hon upplever sitt arbete och vår arbetsgrupp så kan du klicka HÄR


I filmen får du möjlighet att se några av oss. Just nu behöver vi komplettera vår rolluppsättning och söker en barnsekreterare - Kanske är det du som är redo för en huvudroll? För att komma till vår annons klicka HÄR

Vår nyckel

I veckan blev några av oss från familjehemsenheten tillsammans med representanter från våra utredningsenheter intervjuade av Socialstyrelsen. Bakgrunden till det är ett regeringsuppdrag i vilket Socialstyrelsen har bedömt att en del ska rymma utvecklingsarbete kring nätverksplaceringar. Intervjun ingår i en förstudie för att ta reda på hur nätverkshem används, vilka hinder som finns och vilket behov av stöd kommunerna har i sitt arbete med nätverkshem.


Ni kanske undrar vad vi menar med nätverkshem; familj, släkt, vänner, personer i barnets nätverk som är viktiga för barnen. Av de barn och ungdomar som idag är placerade i familjehem av Haninge så är en fjärdedel av dem placerade i sitt nätverk. Det blev tydligt under intervjun att vår avdelning Barn och Unga har ett självklart nätverkstänk och arbetar metodiskt med att involvera och aktivera barnens nätverk. Kände mig stolt över det arbete vi bedriver och den professionalitet vi har som hjälper oss igenom bedömningar som inte är så lätta och ofta känsloladdade.


Om förstudien resulterar i att Socialstyrelsen tar fram tydligare riktlinjer så är det en stor hjälp i våra bedömningar, för de är komplexa. Vad är då vår nyckel när det gäller nätverksplaceringar? Vi tänker att det är att vi initialt utforskar nätverket och tar med det in i familjehemsrekryteringen och att vi i rekryteringen utmanar och utforskar de svårigheter som vi vet finns och kan uppstå.

Johannas resa: Om du ger får du tillbaka, på ett eller annat sätt

Del 7 av Johannas resa– en berättelse om hur det kan vara att vara biologiskt barn i ett familjehem.
I dag när jag tänker tillbaka, så ser jag att bli familjehem har påverkat vår familj på många sätt. Det har påverkat relationerna i familjen och också mig som individ. I dag kan jag se att det var varit mycket som varit jobbigt. Det innebar ett större ansvar för mig som barn i familjen, det innebar att jag fick bortse från mina egna behov ibland och att jag också bortprioriterade saker för att lägga tid och energi på relationen till min lillasyster. Det innebar också att relationen till mina bröder påverkades. Trots det skulle jag aldrig vilja spola tillbaka tiden, jag skulle aldrig vilja få det ogjort. Att vara familjehem har varit det bästa beslutet min familj tagit och jag avgudar mina föräldrar för deras självklara inställning till att hjälpa andra. Idag har min lillasyster och jag en jättestark och fin relation. Vi är syskon och även om det är en skillnad i att vara biologiska syskon och familjehemssyskon så har vi en syskonrelation som är stark på ett annat sätt. Vi har valt varandra.

Idag har vi pratat med varandra om när vi kände att vi var syskon på riktigt. Min syster säger att det blev en skillnad i vår relation när jag började prata om den, när jag sa att jag hoppades på att få bli moster till hennes barn om hon får några och vise versa. Hon upplever att vår relation förändrades efter det. För mig har det under vår uppväxt handlat mycket om att inte riktigt våga lita på att släppa in henne, för vad händer om hon försvinner och hur blir det för mig då. För några år sedan valde jag att våga offra det, våga riskera något för att vinna. Jag reflekterar kring det där idag, att som familjehem vara den som släpper in, kanske ta det första steget och offra lite mer för att ge barnet möjlighet att ta den platsen. Det kan ju innebära att barnet inte tar den platsen, men om barnet gör det så har man vunnit så mycket tänker jag. Jag har vunnit en syster där vi har en stark tillit till varandra. Den där relationen där man inte på något sätt måste ha med varandra att göra men man vill.


Jag har lärt mig mycket under min uppväxt med att vara familjehem. Sådant som jag idag ser som en självklarhet. Sådant som jag inte behöver arbeta med mig själv kring för att tänka eller känna. Jag har lärt mig att inga människor är mindre värda och jag har lärt mig att skilja på människa och handling. Jag tror att jag genom mina erfarenheter kring att ingå i ett familjehem fått en mer ödmjuk inställning till livet och till människor. Jag har en förståelse för hur viktiga ens föräldrar är, trots deras svårigheter. Det finns styrkor hos alla föräldrar och de styrkorna kan göra mycket för barnet, även om det också finns oförmågor. Jag har lärt mig att en människa kan göra stor skillnad för en annan. Det viktigaste jag tror att jag lärt mig är att om du ger får du tillbaka, på ett eller annat sätt. Jag har fått en klok, företagsam, stark och oerhört varm och tillitsfull lillasyster som idag är 21 år gammal. Jag har svårt att se vad jag skulle göra utan henne.

Nu är Johannas resa slut och vi är tacksamma för förmånen att få följa den!

Johannas resa: Har vi satt henne i båten ska vi också ro den i land

Del 6 av Johannas resa– en berättelse om hur det kan vara att vara biologiskt barn i ett familjehem.
Idag reflekterar jag kring hur det hade varit om jag hade fått fler möjligheter att prata med någon utomstående. Hur det hade blivit om en socialsekreterare hade fångat upp mig mer.


Jag vet vid något tillfälle att socialsekreterare frågat om jag ville prata, men att jag då hade sagt till mina föräldrar att det inte behövdes. Socialsekreteraren hade tolkat det som ett gott tecken, att jag upplevde att flickan var en del i vår familj och att det kändes självklart. Jag minns det som att det var en självklarhet att hon var en del i vår familj, men jag hade nog fortfarande ett stort behov av att prata.


I och med att det inte fanns utrymme till att riktigt tycka att det var jobbigt, gav jag kanske heller inte mig själv utrymme att våga känna efter. Jag hade nog behövt prata mer, även om jag inte gav uttryck för det. Jag tror det är viktigt, att hjälpa de biologiska barnen att prata och att ge utrymme för det. Att hjälpa dem att hantera sin oro och sina känslor som de bär på. Det vill jag verkligen slå slag för, att komma ihåg att hjälpa dem hantera allt som väcks i och med att vara familjehem.


För mig har uppdraget inneburit att vara storasyster åt någon som har haft mycket att bära på, att hjälpa henne att hantera sådant som jag själv aldrig haft erfarenhet av. Att stötta de biologiska barnen i att hantera alla de tankar och känslor som väcks, tänker jag också minskar risken för att de själva ska bära på saker som kan påverka deras liv på ett negativt sätt.


Mina föräldrar fick mig alltid att känna att det inte spelar någon roll vad vi barn gör eller inte gör mot varandra, det kommer inte att vara anledningen till att min lillasyster flyttar. Det minns jag som en stor trygghet. Det gjorde också att jag vågade bråka med henne, att jag vågade vara mot henne som jag var mot mina biologiska syskon. Att jag vågade ha ett ”vanligt syskonbemötande” gentemot henne, vilket jag idag tänker nog hjälpte oss mycket i vår relation.


En stark känsla mina föräldrar också förmedlade var att vi inte skulle ge upp. Pappa säger idag att de alltid tänkte att ”har vi satt henne i båten ska vi också ro den i land”. Det tänker jag att mina föräldrar förmedlade till oss barn. Det var självklart att hon skulle vara hos oss så länge hon behövde och att hon var där på samma premisser som vi andra.


Forts. följer men nu börjar vi närma oss slutet på resan!

Johannas resa: Prata om elefanten i rummet

Del 5 av Johannas resa– en berättelse om hur det kan vara att vara biologiskt barn i ett familjehem.
När vi i familjen idag pratar om hur allting har varit blir vi förvånade över att vi tyckt och tänkt så olika. Att vi faktiskt inte vetat hur den ena eller andra känt och tänkt. Det är så mycket som vi inte visste att vi burit på. Alla våra olika tankar kring vad det har inneburit för oss som individer och för oss som familj. Vi inser alla att vi skulle ha pratat mycket mer.


Mina föräldrar har varit fantastiska på att prata med min lillasyster om hennes historia, hjälpt henne att hantera de tankar och känslor som hon burit på. Men vi som familj har varit dåliga på att prata. På att ”prata om elefanten i rummet” som varit ett rent faktum. Mina föräldrar säger att de varit bra på att prata med varandra om hur de ska hantera situationer. Däremot kan vi alla känna att vi har saknat att ha suttit tillsammans hela familjen och pratat om saker. Hur blir det och är det för oss som individer och för oss som familj?


När jag idag har pratat med min lillasyster om vår barndom beskriver hon det som att det i början kändes som ett ”hon och dem”. Att hon stod lite utanför. Jag tänker att det inte är så konstigt att det kan vara så för familjehemsplacerade barn, att det är svårt att komma in i en familj man inte känner och att känna att man är en del av familjen. Men det var också vårt uppdrag som familj att hjälpa henne att komma in i den och att få henne känna sig som en del i familjen.


Idag tänker jag mycket kring det, att om vi hade neutraliserat situationen genom att prata om de spänningar som låg i luften, pratat om elefanten i rummet, så hade kanske min lillasyster också känt sig mer som en del i familjen. Jag tänker att det ju inte är någonting konstigt att det är en konstig situation, men det kan vara konstigt att inte prata om den konstiga situationen. Vi hade nog fått en annan förståelse för varandra om vi hade pratat mer.
Fortsättning följer...

Vad vill du göra på påsklovet?

Förutom att klä ut sig till påskkärring, äta godis, måla ägg och träffa släkten under påsk så kanske någon behöver lite andra tips på aktiviteter.
För barn som bor i Haninge anordnas det olika aktiviteter under påsklovet och de flesta är gratis.
Det finns lite allt möjligt inom kultur, idrotts och friluftsaktiviteter för barn i olika åldrar.
Vill du veta mer så kan du trycka HÄR

GLAD PÅSK!



Tid för utveckling. Rum för idéer.

På uppdrag av Socialstyrelsen har FoU Södertörn och Södertörns högskola utvärderat ett bedömningsstöd för familjehemsplacerade barns umgänge med föräldrar, andra anhöriga och närstående.  I onsdags deltog några av oss på en konferens utifrån utvärderingen som har gjorts.

Själva bedömningsstödet har utvecklats av FoU Södertörn i samarbete med barn- och familjehemssekreterare från nio Södertörnskommuner, varav vi är en. Stödet utgår från erfarenhetskunskap hos personal inom familjehemsvården och erfarenheter från placerade barn. Några resultat av rapporten som jag vill lyfta fram är:

• Tre av fyra socialsekreterare menar att bedömningsstödet underlättar arbetet med att bedöma umgänget i enlighet med barnets bästa.
• En lika stor andel svarar att bedömningsstödet bidragit till en mer rättssäker handläggning av umgängesfrågan och varit en hjälp för att samla in information på ett systematiskt sätt.
• En majoritet menar att bedömningsstödet också bidragit till att barnets inställning till umgänge har blivit belyst.
• Bedömningsstödet har bidragit till att socialsekreterarna har känt sig mer säkra på sin bedömning när de har använt stödet, vilket har bidragit till att de också har kunnat vara tydligare i samtal med barn och föräldrar samt i samband med rättsliga processer.

För mer information se FoU Södertörns rapport Nr. 160.

Att vara med och bidra till verksamhetens utveckling och använda metoder för att säkra kvaliteten i det arbete vi gör är en av flera drivkrafter här hos oss. Vilket gör att jag för min del lätt kan ta till mig Haninge kommuns nya arbetsgivarvarumärke som sammanfattas i följande mening:

Tid för utveckling. Rum för idéer.