En hemflytt blir möjlig

Ibland händer det som man kanske inte trodde skulle vara möjligt. En förälder har lyckats förändra sin situation och skapat förutsättningar som möjliggör en hemflytt för barnet. En missbrukande förälder kan ha genomgått behandling, vara drogfri, skaffat boende, arbete och visar god föräldraförmåga. När en förälder vill att barnet ska flytta hem igen så ska jag i mitt arbete utreda om en hemflytt är möjlig.

Vid en återflytt är det mycket att tänka på. Många känslor finns hos barnet, familjehem och föräldrar. Det kan behövas hjälp av familjebehandlare att återknyta relationerna igen mellan barnet och de biologiska föräldrarna. Att få bearbeta och prata om sin historia, det som varit och är nu. För en del kan det vara skönt att ha stöd av en behandlare, en vuxen som varken tillhör familjen, släkten eller familjehemmet.

Det är en sak att träffas vid umgängen under ledig tid och någonting annat när vardagen rullar igång. Ofta behöver familjehemmet stötta föräldrar i hur det fungerat med olika rutiner och vad barnen är vana vid. Det är också viktigt att se till att barnets/ungdomens skola har en överlämning till nya skolan. Om barnet har haft kontakt med BUP behövs oftast även en överlämning mellan dåvarande och nya BUP. Att vi vuxna runt barnet kan samarbeta är så viktigt för att det ska bli så bra som möjligt för barnen.

Som barnsekreterare har jag fått följa barn under flera år och sett att föräldrar kan lyckas vända sin situation. Jag har fått följa utvecklingen när föräldrar varit under behandling mot missbruk och psykisk ohälsa och sett hur de gjort allt för att få en ordnad tillvaro. Jag har tagit del av barnens hopp, oro och barnens lycka när det går bra att flytta hem till en förälder. Det är en stor glädje i arbetet att kunna vara med på dessa resor.

 

"Pimp my soc"

Pimp my soc heter ett koncept som organisationen Maskrosbarn utför. Det innebär att de gör om besöksrum på socialförvaltningar så som de tycker rummen ska vara utformade för att skapa trygghet för barn och ungdomar. I utformningen av rummen har Maskrosbarn fria händer och vi som beställer tjänsten vet inte i förväg hur de kommer att bli. Nu i helgen var tre ungdomar från Maskrosbarn i Haninge och "pimpade" två av våra besöksrum, ett för barn och ett för ungdomar.

I morse var det dags för invigning och det var med stor nyfikenhet jag åkte till jobbet för att delta och vara en av de som klippte banden till rummen. Och vilket jobb de utfört, vilken skillnad det blev. Vi var flera som var med och alla var vi lika nöjda. Bilderna ni ser är våra nya fina pimpade rum och i soffan sitter de som gjorde joibbet. Stort Tack! till Signe, Ida och Alice.

 Dricker din förälder för mycket, tar droger eller mår psykiskt dåligt? Maskrosbarn är en organisation för barn och ungdomar som delar dessa erfarenheter och via dom finns olika typer av stöd att få. Ex. finns stödjande samtal via skype, ungdomsgård på torsdagar i Stockholm och lägervistelser. Vill du veta mer så kommer du till deras hemsida genom att klicka på länken: Maskrosbarn

Vad tycker våra familjehem?

Vi vill alltid bli bättre
På familjehemsenheten jobbar vi en hel del med förbättringar och att stärka kvaliteten i vårt arbete. I det försöker vi hitta olika sätt för att ta reda på om vi gör det vi säger att vi ska göra, hur vi kan bli bättre och vad de vi arbetar för och med tycker. Ett sätt att ta reda på detta är att vi utformat en enkät som våra familjehem har ombetts att besvara.


Sammanställning av familjehemmens svar
64 % har haft uppdrag som familjehem i fyra år eller mer.

73 % svarar ja på frågan om de tycker att socialtjänsten har förberett dem inför att placeringen påbörjades och resterande 27 % svarade delvis. Av svaren får vi med oss att vi kan bli ännu tydligare i förberedande information om såväl mer praktiska saker som barnens behov och skolsituation.

82 % svarar ja på frågan om deras uppdrag som familjehem är tydligt, resterande 18 % svarar delvis. En viktig synpunkt till oss för att bli bättre i det är att det är viktigt att våra socialsekreterare ger samma information.

På frågan om familjehemmen får kontakt med oss när de behöver är svaren 46 % alltid och 54 % oftast.

På frågan om de får det stöd de behöver för sitt uppdrag som familjehem är svaren 64 % alltid och 36 % oftast.

91 % säger sig alltid vara nöjda med familjehemsenhetens bemötande och 9 % svarar oftast.


Hur använder vi det här?
De svar vi får på våra enkäter tar vi med oss i vårt förbättringsarbete så vi är angelägna om att så många som möjligt besvarar enkäten. Har du inte svarat än så gör gärna det. Till alla er som svarat säger vi TACK!

Ett nytt år närmar sig

Tack för det här året!
2016 börjar närma sig sitt slut och jag vill passa på att tacka alla er som har uppdrag som familjehem och kontaktfamilj åt Haninge Kommun. Ni gör verkligen en skillnad för barn och ungdomar.

Vad har vi gjort
Under året har vi på familjehemsenheten arbetat vidare med att stärka kvaliteten och rättssäkerheten i vårt arbete. En del i det är att våra familjehemssekreterare påbörjat en handledarutbildning för att erbjuda ännu bättre stöd och handledning i det komplexa uppdrag som ni som är familjehem har. Några av er har t.o.m. medverkat i direkthandledning under utbildningen, extra tack för det och mycket modigt tycker vi. Vi har också provat att erbjuda grupphandledning till er som har uppdrag som kontaktfamilj. I samarbete med andra Stockholms kommuner har vi också genomfört de populära dagarna på Gröna Lund och Skansen.

Digitalisering
Vi försöker anpassa oss till nya tider och tekniker, ett sätt är att vi har startat den här bloggen för att marknadsföra enheten och uppdraget som familjehem. Ett i år nytillkommet familjehem har varit generöst och bidragit med texter till bloggen. Om fler av er uppdragstagare, placerade barn eller biologiska barn vill bidra med texter så tar jag tacksamt emot detta. Antingen mailar ni till er socialsekreterare eller direkt till mig: asa.lundell@haninge.se

 Utvärdering av verksamheten
På olika sätt försöker vi utvärdera vår verksamhet som ett led i vårt förbättringsarbete. I början av nästa år kommer jag redovisa en del av detta på bloggen.

På gång
Under 2017 planerar vi att dra igång ett forum för er med uppdrag som familjehem att träffas och byta erfarenheter som vi kallar Familjehemscafé. Mer info om detta kommer ni få från era familjehemssekreterare. Som familjehem kommer ni också bli inbjudna till en föreläsning 25/4 2017 kl. 17.30 med Lisbeth Pipping, missa inte den.

Utmaningar

En av de utmaningar vi står inför 2017 är att rekrytera nya uppdragstagare i form av trygga och stabila familjehem och kontaktfamiljer. Hör av dig om du är intresserad av uppdrag. Känner du någon som kan vara intresserad av att få uppdrag som kontaktfamilj eller familjehem så tipsa dem gärna att ta kontakt med oss. Information och kontaktuppgifter finns på vår hemsida:
www.haninge.se/familjehem

 Stort Tack för 2016 och med önskan om ett Gott Nytt År 2017! 

En ny resa inleds: Första mötet

Del 5: I den här berättelsen fortsätter vi följa ett familjehem och framförallt en familjehemsmamma i tankar och känslor från placering och vidare på deras resa…

Det tar en timme att åka hem till jourhemmet och vi har köpt med oss en blomma till familjen. Vi ringer på och möts utav ett varmt hej och vi kliver in. Mini tittar storögt på oss från jourhemsmammans famn och våra barn tittar storögt tillbaka. Liten och Mellan ser alla leksaker som ligger på golvet och börjar ganska snart leka med dem. Mini kryper runt, tittar och iakttar. Papporna sätter sig vid bordet och börjar prata, om vägen hit och om väder och vind och de skrattar. Stor kommer och ställer sig bakom mig och viskar tyst så bara jag hör;
– Det är den sötaste babyn jag någonsin sett, jag är såld!

Och jag andas ut. Jag står där och ler och kryper sen ner på golvet bredvid Liten och Mellan och bara sitter där. Tittar och ser på Mini som avvaktande ser på oss med en frågande blick och som sedan kryper tillbaks till jourhemsmamman för att få tryggheten.

Vi fikar allihop tillsammans och sen är det dags för Mini att gå och sova middag. Precis innan vi åker så sitter jag på golvet igen och Mini kryper kort upp i min famn. Alla barriärer brister för mig och mina ögon blir glansiga. Inga av de andra barnen eller de vuxna ser, de fikar fortfarande, vilket är tur. Det är bara jag och Mini där just då och jag tittar på babyn och viskar tyst;
– Hej vännen, jag ska finnas här för dig så länge du behöver.

På vägen hem i bilen så somnar både Liten och Mellan ganska snart. Jag, min man och Stor pratar mycket och länge i bilen. Stor häpnar över hur de mindre barnen skötte sig som A-barn och var så där fina och omtänksamma som man alltid önskar att de var i vardagen. Jag och mannen instämmer och vi alla skrattar, tänk om vardagen alltid såg ut så… Och Stor fortsätter att prata på om vilka färger och kläder som Mini passar i för att sedan helt tröttna och sätta in hörlurarna i öronen och med ett bestämt ”jag vill inte bli störd” titta på Youtube.

Mannen kör bilen och är i sina egna tankar och jag som är glad att jag valde att köra dit och inte hem får en stund för mig själv. Vi båda känner att det inte behövs prata så mycket mer utan att bara få sammanfatta, var och en på sitt eget sätt. Känner mig helt slut av alla känslor under eftermiddagen. Tillsammans med min man balansera våra barn, vara trevlig mot jourhemmet, ta in allt vad Mini är, le och vara glad. Samspela med alla. Jag känner mig helt slut och somnar sista biten i bilen

I morgon åker jag tillbaks till jourhemmet igen för att påbörja den verkliga resan; att lära känna Mini på riktigt.


Barnet på bilden har inget samröre med barnet i texten.

En ny resa inleds: Ett litet barns undran

Del 4: I den här berättelsen fortsätter vi följa ett familjehem och framförallt en familjehemsmamma i tankar och känslor från placering och vidare på deras resa…
Snart är vi på väg
Dagen är här som ska föra oss samman med Mini. Mina känslor är huller om buller men jag försöker på bästa sätt spela hur lugn som helst inför barnen. Lyckas få på alla barnen rena kläder under en uppsjö av frågor.
– Men mamma, ska inte babyn ligga i din mage? undrar Liten.
– Kommer du ihåg, älskling, att jag berättade förut för dig att när du var baby så låg du i mamma Ms mage? Och hon tyckte du var den sötaste babyn i hela värden och hon tyckte så mycket om dig.

Barnet nickar och jag stannar upp i påklädningen och sluter mina armar om barnet och fortsätter mjukt: Mamma M kunde inte ta hand om dig längre för hon visste inte riktigt hur man skulle göra och då fick du komma hem till mig och pappa L. Och vi tyckte du var den sötaste babyn i hela världen precis som mamma M gjorde.
Liten brister upp i ett leende. Jaaa, säger barnet eftertryckligt. Ni skulle ta hand om mig! Som en liten liten söt mjuk kattunge!

Liten visar med händerna hur liten kattungen är och jag ler och nickar, förvånas av barnets liknelse men instämmer i påståendet: Ja, som en liten liten söt kattunge. Och vet du, precis samma sak är det för Mini. Vi ska ta hand om Mini precis som vi gjorde med dig.
Nu har Liten inte längre tid med prat utan trycker fort ner foten i skon och ropar åt Mellan och Stor som redan är ute vid bilen; Neeej, vänta på mig!

Frågorna kommer ibland från Liten, när jag minst anar, och det är ofta i korta sekvenser. Liten är ett barn som inte funderar så mycket över det här med flera mammor och flera pappor utan har hitintills bara accepterat det som det är och jag har tagit det i barnets takt, berättat och förklarat. Vi har tittat mycket på bilder av mamma M, pappa S och Liten som baby och korten hänger synligt i barnets rum och ibland kommer Liten gående med dem och vill att jag berättar om dem.

Nu är det dags och vi åker en söndag hela familjen hem till jourhemmet där Mini bor. Fortsättning följer nästa vecka!

Alla som står mig nära

En skildring från ett samtal mellan två socialsekreterare och ett barn placerat i familjehem.
En klump i halsen
Det har känts som en stor klump i halsen, berättar flickan. Jag har inte velat prata med någon om familjen och allt som hänt. Jag har bara velat glömma, velat vara som vanligt. Det är jobbigt att behöva prata med mamma och pappa i telefon, jag vill bara inte det. Men jag gillar inte att prata telefon med någon egentligen. Om du tex skulle ringa till mig och prata och fråga saker så skulle jag bara säga typ "Ja, nej, mm". Men det går bra att prata när vi ses, då är det roligt.
Kompisar, familj och socialtjänsten
Flickan vill gärna göra den uppgift vi föreslår, "jag gillar att rita jättemycket". Hon får ett stort papper att rita upp alla som är viktiga för henne på något sätt. Papperet fylls av kompisar, familjehemmet och ett biologiskt syskon. Flickan ritar hjärtan och skriver också mycket eller lite beroende på hur mycket personerna vet om hennes bakgrund. Det är tydligt att detta är något som är betydelsefullt för henne. Flickan ritar in oss två socialsekreterare, vi som har följt henne en tid, och säger att vi ska också vara med. "För ni står mig nära för att ni vet allt som har hänt".

 
Flickan har godkänt publicering av text och teckning.